Tjohej

Ni är guld värda.

.

Jag vet inte vad jag ska göra, säga, känna eller tänka för att göra så att allt blir normalt igen. För det är inte normalt. Hur kan det vara normalt när man vet nästan vilket datum man kommer göra slut?
Ingen av oss vill försöka på långdistansförhållande under ett helt år, vilket inte är så konstigt. Jag skulle få ett rent helvete här hemma och din resa skulle bli förstörd. Så vi har ju sagt och bestämt att det blir inget av det.
Det är just därför jag behöver ditt stöd mer än någonsin nu. Du kan inte bli arg på mig för att jag är nedstämd, för då blir det ju knappast bättre. Och det är inte direkt konstigt att jag är det heller, det behöver man inte vara smart för att förstå.
Inte bara det att du åker iväg, utan min allra bästa vän ska också ut på äventyr vilket betyder att två av de mest värdefullaste personerna i mitt liv åker härifrån. Hur kul kan det vara liksom? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker smälta det här, men det lär väl ta en tid innan jag kan bete mig normalt igen.
Vänner frågar vad som är fel. Men jag kan inte prata om det. Jag vill inte bryta ihop mer. Jag hoppas verkligen inte att de tror att dom gör något fel, för det handlar inte om dom. Och jag vill verkligen inte att min sorg ska gå ut över dom heller, men den här sorgen följer med mig vart jag än är. Därför får även dom påverkas av den. Förlåt.
Det är nog värst såhär precis i början, sen lär jag ju vänja mig och kunna se positiva saker med det här. Det får ta sin lilla tid helt enkelt för jag kan ändå inte låtsas som om inget är fel, eftersom det skulle vara ännu jobbigare.

.

Saknar England ganska mycket nu faktiskt. Och jag som sa att jag inte trodde jag skulle göra det.
Men alla jobbiga perioder, då jag hade hemlängtan, har typ censorerets bort. När jag tänker tillbaka på vår resa ser jag bara skratt, glädje och inget plugg.
Jag saknar verkligen känslan av att inte behöva plugga.
Av att kunna gå ut och festa med klassen. Och speciellt den tiden i början av resan då alla var dundertaggande precis hela tiden. I slutet får jag nog erkänna att alla började bli lite trötta på det.
Men jag saknar också känslan av att vara borta från Sverige, och uppleva andra saker, nya saker. Känslan av att vara på ett äventyr som hela klassen var inkluderad i.
Men mest av allt saknar jag känslan av att vara omedveten om vad som kommer ske. Att inte veta att du åker från Sverige om några månader och att jag ska vara utan dig i ett år.
.

.

Jag vet. Jag ska inte tänka på det. Jag ska inte låta det sänka mig. Jag ska vara stark och bara tänka på det positiva.
Men det känns omöjligt ibland. Jag kommer förlora min pojkvän i höst. Förlora personen jag älskar. Jag är galen i honom. Men jag kommer inte kunna behålla honom längre än så. Han lämnar mig. Åker bort från Sverige, bort från Europa, till Sydamerika. Jag kan inte ens prata om det, för då fylls mina ögon med tårar. Jag kan inte lyssna på låtar som handlar om ensamhet, för jag vill inte veta hur jag kommer känna eller hur det kommer vara.

.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

.