The calm after the storm
Men det är rätt skönt. För det finns inga problem där. Det kommer heller inga nya. Det är bara minnen. Och alla problem är utlösta. Men jag förstår inte vart jag är någonstans. Jag känner mig helt bortkommen.
Tiden för väl mig antagligen närme verkligheten. Snart är jag där igen. Där problemen finns. Nuet. Men det är sånt man får leva med. Livet kan inte vara felfritt. Det går inte. Hur mycket man än vill, så är det omöjligt.
Men det är helt okej för mig. Bara det inte är stora problem.
Jag tror att den här helgen har varit bra för mig. Jag har fått mig en riktigt stor tankeställare. Jag har börjat förstå så mycket pågrund av allt som har kommit fram. Det har varit till stor hjälp. Jag är ändå väldigt förvirrad. Men jag är glad att det här har hänt. Eftersom det säkert kommer att föra oss närmare.
Du sa "En dag kommer jag att berätta allt". Och det har fått mig att tänka. I stora mängder. Det står verkligen inte still just nu.
Men när den dagen kommer älskling, så vet du att jag är där. Det kan du lita på.
Allt kommer fram tillslut
Herregud.
Herregud vad jag gråter.
Jag har fått veta ganska mycket nu. Av dig. Om dig. Jag förstår bättre nu. Jag finns här för dig. Alltid gumman. Jag förstod inte hur det var. Men nu vet jag. Fast absolut inte allt. Du sa att du inte kunde berätta allt. Det fanns för mycket. Och mycket som jag inte skulle förstå.
Du kan berätta allt, såklart. Det vore lättast för mig då. Men det är väl antagligen det svåraste för dig. Eftersom det finns så mycket.
Jag känner mig helt dum i huvudet. Hur kunde jag vara arg på dig? Jag borde ha pratat med dig på allvar. Försöka få ur dig allt det onda. Det kanske skulle kännas bättre för dig då. Att få prata ut allt med någon som står dig nära.
Jag säger inte att du måste, men det kanske är bra. För dig. Och för mig. Så att jag kan tänka mig in i din situation. Så att jag förstår hur du tänker och hur du känner.
Allt hände snabbt.
"Är du vaken!?"
Så började våran katastrof den här kvällen. Några enkla ord.
Sen blev du upptäckt. Du la på. Ringde upp. Berättade allt.
Jag blev chockad. Av många anledningar. Allt hände så snabbt. Så mycket information.
Du lät så lugn när du berättade vad som hade hänt. Men egentligen kände jag den illamående, lätt stressade känslan i dig. Jag kände den så nära, även fast du var så långt bort. Men sen kom alla tårar. Både dina och mina.
Jag visste ingenting innan den här kvällen. Jag fattade inte varför du var så arg. Varför du var ledsen nästan hela tiden. Förlåt att jag har varit sur på dig för det här. För att jag inte har vetat. Jag är så rädd om dig. Jag vill dig bara väl.
Det gör så ont att veta att du mår så dåligt. Det svider och skär mot mig. Hårt och djupt. Usch. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att få dig att må bättre. Men jag är ditt stöd. Ditt stöd som aldrig faller. Jag finns här.
Det gjorde ont att höra dig gråta. Jag såg allt framför mig. Att du sitter på balkongen med telefonen i handen och gråter.
Gråter, gråter och gråter. Jag kunde inte göra något annat än bara vara där. Ett stöd. Men det gjorde ont. Riktigt ont. För egentligen ville jag bara vara hos dig och krama om dig. Hårt. Och säga allt som du ville höra. Jag är så rädd om dig. Du är det finaste jag har. Jag är så rädd. Du kommer aldrig att bli lämnad kvar av mig.
Du var så orolig. Så rädd.
Jag hoppas att jag hjälpte dig. För det var det jag ville.
Jag ville att du skulle känna dig trygg. Med mig i andra sidan av telefonlinjen. Jag ville att du skulle känna att du inte var ensam. Att du har mig som älskar dig.
Du blev upptäckt. Men jag tror att det inte kommer att föras vidare.
Jag vet inte riktigt varför jag tror det. Men jag är nästan helt säker. Och jag hoppas att känslan inte ljuger. För du är inte värd konsekvenserna. Och jag vill inte se dig må ännu sämre.
Jag vill vara hos dig nu. Prata om det öga mot öga. Inte via en telefon. Jag vill hålla dig i mina armar. Jag vill veta att du finns hos mig. Jag vill inte vara orolig över att du känner dig ensam. För alla vet ju att det känns bättre att vara två om någonting. Och jag tror att det här är ett riktigt bra exempel.
.
In the moment of truth
Du vill ju inte prata om det. Jag försöker ställa upp, men det blir bara fel. Du blir sur. Det är därför vi inte har våra samtal längre, som vi hade förut. För jag vill inte få dig sur. Jag vill att du ska vara glad. Men jag vill göra dig glad också. Inte bara se.
Du har varit den enda personen i hela mitt liv som aldrig tvivlat på mig. Och det måste jag tacka dig för.
Men jag vågar inte längre prata med dig. Varje gång som jag sätter min fot nära dig, så känner jag mig bara ivägen. Hopplös. Det känns som om det blir en stor stenmur mellan oss, och endast kallprat kommer fram från våra läppar.
Men jag vill ha det som förut. När vi, helt plötsligt, på kvällarna kunde sitta och prata med varandra jätte länge. Om allt vi tänkte på.
För du förstod alltid. Du förstod så bra. Som om du också har varit med om samma sak. Därför hade du dom bästa tipsen och förslagen som ingen annan kan komma på.
Jag vet inte vad som har hänt. Vad som har hänt med dig. Jag saknar dig.
Förstår du vad jag menar? Känner du igen dig älskling? För jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att du ska vara sur på mig.
Du förnekar. Jag försöker prata om det. Men jag har nästan gett upp. För det ända du gör när jag tar upp det, är att fräsa åt mig. Hur dum jag är, eller att du inte alls är sur. Alltid samma sak numera.
Jag känner mig bortkommen utan dig. Bortglömd. För utan dig är jag det. Du behövs ju i mitt liv. Du hör till mitt liv. Du har alltid varit med i det. Och bara för att du är arg på mig, så vill jag inte att allt ska förstöras.
Men vad är det som har hänt? Det måste ju vara något.
Eller?
Men som sagt. Förlåt om jag skyller allt på dig. Men jag vet ju inte ifall jag har gjort något eftersom du inte vill prata om det. Men jag är så trött på att allt ska vara mitt fel.
Och nu när jag inte vet vad du tycker, så lägger jag hela skulden på mig. Att det är jag som får dig att bli sur.
Jag har inte ha den skulden på mig. Du måste hjälpa mig. Det har du ju alltid gjort.
Jag behöver din hjälp för att kunna klara det.
.
Månadsdag
Vi har varit tillsammans i nio månader nu. Nio fina månader. Underbara. Jag tror inte att du förstår hur glad jag är attt jag har dig. Jag behöver dig. Vill aldrig vara utan dig. Aldrig. För utan dig är jag tom.
Du vet att det höll på att spricka ett tag förut. Men du ska veta att nu är det mycket bättre. Pågrund av dig. Din tjänst. Hoppas du förstår det, och att du fortsätter som du har gjort dom senaste veckorna. Du gör mig lycklig. Du är orsaken till att jag mår bra just nu. Till att jag ler. Tack.
.
Något som alltid finns
Ny dag. Nya ideer. Nytt hopp. Blir det samma sak idag?
.
You're not alone
and I see what you're going through.
It's an uphill climb, and I'm feeling sorry
But I know it will come to you.
So don't surrender, cause' you can win,
In this thing called love.
When you want it the most there's no easy way out
When you're ready to go and your heart's left in doubt
Don't give up on your faith
Love comes to those who believe it
And that's the way it is
When you question me for a simple answer
I don't know what to say.
But it's plain to see, if we stick together
You're gonna find the way.
So don't surrender, cause' you can win
In this thing called love
.
Ett hack i hjärtat
.
Livet har sin ljuspunkt
Egentligen borde jag inte vara så stressad som jag alltid är, men det beror på mitt krav. Mitt krav på mig själv. Det kravet som är så grymt stort. Ganska onödigt stort. Inget ska vara fel, enligt mig. Jag ska vara duktig. Göra bra intryck på folk.
Men saken är den, jag vet ju inte ifall det funkar. Jag kan inte se på mig själv som en annan person. Jag har försökt. Men ifall jag hittar fel, så tar det ju bara på självförtroendet.
Men det jag inte fattar, är att jag alltid bryr mig om vad andra tycker. Det har väl antagligen varit min svagpunkt i livet. Men det viktigaste är ju att jag mår bra. Är lycklig. Och det behöver man inte bli om man vet att andra tycker bra om en. Patetiskt att tänka så. Väldigt onödigt.
Jag ska faktiskt försöka att vända upp och ner på allt det här. Så att det kanske äntligen försvinner.
Okej, visst, man behöver tänka lite på vad andra folk tycker så att man inte blir helt konstigt stämplad. Men inte lika mycket som jag gör. Det blir bara fel. Bara jobbigt för mig själv.
.
The memory will never die
Jag kollade mig omkring och kände det. Det är här igen. Den där känslan. Som jag hade sommaren 2007. Den känslan som jag har saknat så mycket den här mörka vintern. Den har varit så långt bort. Tänk om det blir likadant den här sommaren, fast kanske bättre. Det skulle inte vara fel. Du får mig ju alltid på bra humör. Så det kan hända.
Jag ryser. Det pirrar i kroppen. Och jag kan inte vänta. Jag vill ha värme och sommar nu. För sommaren läker vissa problem. Det har den alltid gjort.
En sommar med skratt och glädje. Och såklart en sommar med dig. Usch vad jag längtar.
.
Bättre än någonsin
När allt är perfekt. Så har man en speciell känsla i hela kroppen. Allt känns så bra. För det är ju perfekt. Inget är fel.
Mellan dig och mig, är det hur bra som helst. Bättre än någonsin tror jag.
Det gör mycket. Det betyder mycket. Vårat förhållande. I nästan 9 fina månader. Har jag älskat dig i nöd och lust. Men alla förhållanden går ju upp och ner. Precis som vårat har gjort. Men nu är det bra. Sjukt bra.
Hela den här veckan har varit så underbar. Tiden efter du sa att det skulle funka.
Och det har det. Funkat. Bättre än bäst. För du visar att du tycker om mig. Och jag tror inte du förstår hur mycket jag uppskattar det. För det har varit därför som det har funnits en svag punkt en tid. Att jag inte har vetat. Att jag inte har förstått. Det du vill. Och det du tycker.
Men nu vet jag. Och du säger det. Varje dag. Att du älskar mig.
Det gör mig så glad.
Att veta att du tillhör mig. Att det bara är jag som har dig. Du är bara min.
Underbart.
.
Alla behöver glada dagar
Men nu. Det går inte att få fram bra tankar. Även fast det bara är bra tankar som jag har i mitt huvud. Jag kan liksom inte riktigt placera orden. När jag är glad.
För nu är jag glad. Riktigt glad.
.
Det kommer att funka
Jag behöver höra orden, Jag behöver få veta. Du måste visa det, inte bara säga jag älskar dig i raka ord.
Jag vet ju inte då ifall du menar det. Dom starka orden.
Så därför måste du visa. För att jag ska kunna förstå. Annars är det meningslöst.
Jag blev arg, och sen blev du arg för att jag blev arg. För att jag påpekade saker som du gjorde. För att jag sa saker som du kanske inte tänker på att du gör. Jag sa helt enkelt saker som du inte ville höra. Därför blev du arg.
Jag hatar när du blir arg. Det blir en kall vägg mellan oss. Och allt blir stelt.
Men det ska bli bättre. Du sa det. Och självklart tror jag på dig.
Förhållanden kan vara jobbiga. Men det här kommer att gå bra. Du sa det. Det ska bli bättre.
Det som hände igår är som bortglömt när jag träffade dig idag. Det kändes skönt. Väldigt skönt. Något som jag absolut inte ville, var att den där kalla väggen skulle uppstå, efter alla saker vi sa igår. Men så var det inte. Allt var som vanligt. Nästan. Vi gav varandra bara någon blick som betydde ungefär "förlåt för igår, jag älskar dig".
Det känns så skönt att ha dig. Att bara jag har dig. Min älskling.
.
God put a smile on your face
.
When you feel so alive
När allt är jobbigt, så finns du alltid där för mig. En människa som du, finns det inte många av. Tänk alla andra som kommer att få ha dig. Som kommer att få vara nära dig.
Lycka kommer dom att få.
Jag blir bara svartsjuk när jag tänker på det. För du är min. Bara min. Min pojkvän.
.
Don't forget everyone around you
Jag längtar. Så att jag tror jag sprängs snart. För det kommer bli så himla roligt. Tillsammans med dig. Värme.
Du och jag sitter ihop.
Alltid när jag längtar så grymt mycket efter något, så glömmer jag bort allt annat. Jag känner då att det bara finns en sak som jag vill göra eller ska göra. Men nu får jag inte glömma tiden. För det kan leda till problem.
Alltid har jag behövt dig. Men det är nu som jag har dig som mest. Tack för att jag får ha dig i mitt liv Melinda.
.
Tears dry on their own
Och herregud vad jag grät. Forsande kanaler rann ner på kinderna, och på bara några sekunder var sminket förstört. Tårarna ville inte sluta. Dom ville inte sluta rinna. Dom ville liksom ut.
För det är väl så man känner. Att tårarna pressar. Man gör allt för att inte vara den svaga och börja gråta. Men det bränner där under. Det svider. Och tillslut orkar man inte. Man släpper taget. Percis som jag gjorde. Jag bara lät det rinna, och det var mycket som fanns där under.
Jag har säkert tappat massor av vätska i kroppen nu.
I 2 och ½ timme låg jag i min kära säng och storböla. Det gick inte att stoppa. Alla kved flög ur mig och lakanet blev blött blandat med svart.
Svarta tårar var det. Jävla smink tänkte jag.
Man känner sig så svag när man börjar gråta i andras närhet. Det känns som om man har förlorat. Förlorat all kraft. All styrka. Men när man sitter där och ska förklara varför man har betett sig som en idiot, så känner man sig svag i vilket fall. Då spelar det ingen roll om man börjar gråta. Så tårarna rann. Och dom rann. Det bara sprutade.
Men jag säger det igen. För att vara säker på att ni fattar. Förlåt. Förlåt för allt jag skrev.
.
Life is short, so little time
Men jo. Nu är det jag. Nu har det hänt mig. Det som jag aldrig trodde skulle hända.
Men jo. Det skulle visst det.
Så lite tid, och så snabbt det gick. Poff! Så fick vi panik.
det kunde ha varit vändpunkten på mitt liv, men inte längre. för nu är det gjort.
.
It means alot
Rädsla är grymt. Det känns jobbigt att ha över sig. Varje gång när något otäckt händer. Alla vill väl vara modiga och allt sånt där. Men alla har en rädsla. Vare sig dom vill eller inte.
Men vad kan man egentligen säga om ordet livrädd?
Menas det att man är rädd, för livet?
Eller att man bara är allmänt rädd för allting?
Det kanske betyder att man tar livet som en lek. En farlig lek. Och på något sätt måste leken sluta, men slutet är samma för alla. Alltid. Döden.
Man kanske är rädd för leken. Livrädd. Det kanske är på det viset som ordet hör hemma. Men vem vill vara det? Leken är väl något som bara händer en gång? Det kanske är därför alla vill vara så modiga. För att slippa vara rädda. För döden. För att man ska förlora. Game over. För det finns ingen andra chans.
.
