Freaking out
Jag försöker lugna ner min själ genom att bara ta det lungt. Genom att inte stressa upp mig och låta allt komma till mig. Men hur lätt är det? Stressen förföljer mig och jag ligger bara ett litet steg ifrån den hela tiden. Jag känner mig förföljd av en rädsla och en stress som skulle förstöra mig om den fick tag i mig. Jag orkar inte med allt. Men allt känns så litet.
Mina tankar sitter fast.
Jag har aldrig känt såhär.
Jag kan inte prata om någonting eftersom orden förstör allt. Det låter så fel, även fast det är det rätta jag säger.
Det går bara inte.
.
Beggin you for mercy
Jag förstår mig inte på dig längre.
Om du vägrar att släppa in mig, så vägrar jag att släppa in dig.
Då är det alltså bestämt.
Du tillhör en annan värld.
Men så fort du öppnar dörren. Så fort du ändrar dig. Så kommer jag.
För det är din värme som betyder mest för mig.
.
From white to black
Det känns som om allt man gör tar en ännu längre ner under jorden.
All lycka försvinner med vinden och kvar står en olycklig själ.
Det mörka utanför fönstret verkar aldrig försvinna.
Och de mörka tankarna blir mörkare.
Allt kretsar kring inget.
Allt betyder inget.
Allt är mörkt och jag är deprimerad.
Vad har tagit åt alla i denna värld?
Jag vet inte om jag längtar eller saknar.
Allt känns bara så värdelös.
Är jag värd det här?
.
Gymnasie
Jag känner mig absolut inte stressad längre. Allt har lagt sig, även fast jag måste plugga hela tiden.
Jag tar det bara lungt och försöker ta allt som det kommer. Och helt seriöst, så funkar det jättebra. Jag känner mig till och med stolt över mig själv. Helt fantastiskt!
Allt flyter på. Som en röd tråd i en berättelse. Som en rak linje som bara kan gå bra. Som bara kan vara helt rak.
Jag förstår knappt att det är jag som känner såhär, eftersom det är så ovanligt för mig.
Det känns som om problemen finns, men att jag ändå inte behöver ta tag i dom som jag alltid annars brukar göra.
.
One big mess
Och röran såg exakt likadan ut nu, som den gjorde när vi lämnade den.
Går det att städa upp allt som funnits?
Eller är det meningen att det ska vara såhär?
Ödet kanske har fört oss dit vi ska vara och där vi hör hemma.
Jag förstår mig ändå inte på den enorma röran, så det kanske är det rätta att bara låta bli och försöka förstå.
.
My fear
So give me something to believe
Cause I am living just to breathe
And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe
I am hiding from some beast
But the beast was always here
Watching without eyes
Because the beast is just my fear
That I am just nothing
Now its just what I've become
What am I waiting for
Its already done
.
The next level
Hemma från storstaden New York.
Känns så skönt, men ändå inte.
Mitt huvud känns som en stor ballong som snart kommer att spricka.
Ansiktet känns fortfarande stelt av luftkonditioneringen på flygplanet.
Men ändå mår jag så bra.
Inombords.
Kroppen pirrar.
Men en svag illamående känsla kryper längst ryggraden.
Det svider av den iskalla kylan och nackhåren reser sig.
Jag vet inte riktigt varför.
Så mycket tankar snurrar runt i mitt huvud.
Är jag kanske bara orolig? Som jag alltid är. Och som jag alltid känner i kroppen. En orolig känsla som kniper åt på de mest otänkbara ställen. I huvudet. I min hjärna. Hur mycket kan en hjärna klara av från en och samma person? Smärtsamma tankar. Onda tankar. Allt man kan komma på, som gör mig såhär.
Eller är det här en sådan känsla som man har när man tror att något ska hända? Men vad i sånna fall?
I hopp sitter jag med telefonen alltid i handen och bara önskar att det skulle ringa. Bara ett samtal som betyder "hur har du det".
Hoppet sitter högt. Det kanske är därifrån lite av illamåendet kommer. Jag kanske tvivlar på om du bryr dig?
Fast egentligen gör jag ju inte det.
Jag vet att du bryr dig. Helt säkert.
Men vad kan det vara som irriterar mig och gör mig orolig? Jag känner mig så oerfaren. Fast egentligen... Är jag långt ifrån det.
Jag känner dig så väl. Från topp till tå. Från ena sidan till den andra.
Jag har känt dig så länge. Så länge att jag ibland vet hur du tänker. Och så länge att jag ibland tvivlar på att vi har samma känslor för varandra nu, som då.
Men det finns också många andra tankar som du har som jag inte förstår mig en sekund på. Jag kan inte förstå hur vissa saker kan vara så svårt för dig. Men det konstiga är att du inte ens tänker på det. Du gör mig glad. Men det finns också väldigt många stunder som jag känner mig bortglömd.
.
