Dagen ska komma, eller hur?
När jag var liten så såg jag alltid upp till min storasyster. Hon var alltid mycket bättre på alla saker. Hon kunde mer. Jag tänkte alltid, att en dag skulle jag bli som henne. Jag fattade inte hur hon kunde alla svåra mattetal i hennes bok, och alla svåra uppsatser. Men jag tänkte, att en dag kommer jag bli som henne. Allt skulle bli så som hon hade det. Jag skulle vara duktig. Jag såg liksom inga problem. Men när jag blev äldre så tänkte jag inte på att jag gick i dom dagarna som hon också varit i. Jag blev äldre, och jag var ju forfarande bara mig själv. Jag tyckte inte mattetalen såg sådär fruktansvärt svåra ut som min systers gjorde förut. Jag kände att jag inte var lika duktig. Men jag tänkte, att någon dag kommer jag bli som henne, men kanske inte just nu. Åren fortsatte att strömma fram, men fortfarande var jag bara jag. Sofia. Jag. Nu, har jag fattat. Jag är bara jag. Ingen annan. Kommer aldrig bli någon annan. Tack, Sandra, för att jag alltid har haft någon att se upp till, någon som har kunnat hjälpa mig. Tack. Men jag kommer ändå alltid vara jag. Vad som än händer.
Wake me up then
Okej, ny början, allt är som vanligt. Som vanligt. Tråkigt. Stressigt. Men man har ju sina favoriter. Sina absoluta favoriter som gör dagen till en mycket bättre dag. Skrattet. Det finns ju där varje dag. Hela tiden liksom. Lycka är något jag har i mig. Stor lycka. Men stressen. Dagligen har jag det alltid stressigt. Blir så trött. Orkar inte bara. Men skrattet. Det finns ju där varje dag. Alltid. Föralltid. Det är ju så det är.
Sårad i ilska
Fan vad ni får veta konstiga tankar som surrar runt i mitt huvud. Ursäkta, om jag förvirrar er. Men nu har jag helt ändrat åsikt. Jag är arg på dig. Inte för det där som hände. Utan din vilja. Din vilja gör mig så irriterad. Det känns som om du inte bryr dig att jag blir arg. Jag visar ju det, men på något sätt så slutar det alltid med att allt är mitt fel. Jag blir arg och du tröstar, och säger förlåt och blablabla. Men du fortsätter ju efter det! Hur kan jag stoppa din vilja? Den finns där och svider. Den skär mot mig. Det gör så ont. Snälla kan du inte bli som förut. Det skulle bli mycket lättare då. Lättare för mig. Och kanske för dig.
Everything you are
Jag har en kittlande känsla i hela kroppen. Det känns ända ut i fingertopparna. Leendet finns alltid på mina läppar, glädjen i mig blir mer och allt är som det ska vara. Idag hände något. Som fick mig på andra tankar än vad jag brukar tänka på. Jag är kär. Så kär. Jag har ju alltid varit det, men det känns som om jag är nykär igen, fast i samma person som förut. Du gjorde en sak idag, som var så härligt, så underbart. Jag ville krama dig hela tiden. Ville vara nära. Att känna den känslan var underbart. Det var verkligen härligt. Vi stod där och pratade med alla, och du höll om mig. Jag i din famn. Gömd. Skyddad. Skyddad från allt det onda. Min ängel. Sam <3
Hopplöst försök
Varför frågar jag frågor som jag inte vill ha svar på? Varför tar jag reda på saker som jag egentligen inte vill veta? Mår jag bättre? Nej, verkligen inte. Varför får jag veta värdelös information som bara gör mig illa? Alltid samma sak. Alltid.
Men varför? En fråga som kanske inte har något vettigt svar. En fråga som är värdelös helt enkelt. Onödig. Så varför finns den alltid där? Varför, varför, varför? Jag förstår inget. "Varför" är det ända jag kan komma på till mitt försvar. Ett försvarslöst försvar. Onödigt. Hopplöst. Finns det någon chans? En liten kanske? Vet inte. Varför jag är så lättpåverkad, är något som jag gärna vill veta.
Värdelös information kan såra. Men jag måste skärpa mig. Jag får inte. Får inte ramla. Benen är svaga, men jag måste hålla mig uppe. Det har ju gått än så länge? Men varför kan jag inte få svar på frågan? Varför?
Tack, det var en bra dag
Lyckan finns. Lyckan är stor. Jag har den så djupt inuti mig. Det känns så jävla bra. Allt kittlas och man vill bara le hela tiden. Lyckan finns, och den behövdes. Så mycket så att det inte är klokt. Men det som den finns för, är för att du lyckades. Du klarade testet. Det gick! Jag älskar dig jätte mycket. Jag visste att du skulle göra som du gjorde. Men vem vet, man kan ju aldrig vara säker. Men du. Du klarade det. Min älskade, min underbara mest underbara vän. Du betyder väldigt mycket. Att sätta allt på spel var kanske överdrivet. Men ändå bra. Det känns så jävla bra i mig nu. En stor spärr som har förhindrat, har helt plötsligt försvunnit. Problemen har släppts och jag mår underbart. Jag vill alltid vara en del av ditt liv, oavsätt vilket sätt. Du är bäst. Ville bara att du skulle veta.
Du behövs mer än du tror
Är jag blind? Är det något jag inte ser? Måste jag fatta varför, fast jag inte vill? Jag ska sätta dig på ett litet test. Ett test som kommer få mig att inse det rätta, hoppas jag. Ett test som kan avgöra allt. Det här lilla testet betyder väldigt mycket, så snälla, gör det rätta. Visa mig. Säg till mig. Jag behöver orden, mer än du tror. Allt som behövs är att bevisa för mig. En mycket bra anledning behövs. Så snälla, bevisa för mig. Visa mig. Du måste kämpa, jag vill se dig kämpa. Jag ska inte ge mig. Jag behöver det här. Testet behövs. Jag vet det. Få mig att förstå hur du tänker. Snälla.
Ett krav som inte behövs
Många tror att det är allt som behövs. Andra tror att det är något som kommer. Men varför? Varför ska det finnas? Varför ska det vara ett krav? Ett jävla dumt krav som vi har på oss. Att alla ska ha det, annars är man inte värd något. Varför? Helt onödigt enligt mig. Även fast jag också tycker så (ibland), så är det faktiskt väldigt onödigt. Någonting som bara kom för några år sen, och har blivit värre och värre. Varför? Ge mig en bra förklaring varför det ska vara ett sånt stort krav.
På spår, men vilket?
Välkommen tillbaka. Men jag är inte välkommen. Jag hatar det. Jag vill inte. Orkar inte. Varför? Jo, därför att du är där. Du som inte finns. Jag försöker, men det går ju inte. Allt kommer ju tillbaka tillslut. Man kan inte glömma någon man nästan alltid har haft. En person som betyder så mycket för en, det går bara inte. Varför? Jo, därför.. Jag har ingen aning. Bryr mig inte. Orkar inte. Inte längre. Du gör ju inte det.
Vissa måste ändra sig
Lägg av. Lägg bara av. Vad fan håller du på med? Du bryr dig liksom inte. Ibland låtsas du till och med typ att jag inte finns. Jag fattar inte. Lägg bara av. Blir så jävla trött på dig. Om du ska ha kvar mig på din sida, så får du fan skärpa dig. För jag tänker verkligen inte försöka, om inte du gör ett skit.
