Tankar som man kan ha svårt att förmedla
Du har förstört mina väggar, som jag har kämpat att bygga upp. Men allt löser sig väl? Väggen håller jag på att bygga upp igen. Väggen som får mig att se det rätta, och som får mig att inse att du tillhör mig.
Det är inte lätt att älska mig. Jag är komplicerad. Men jag är imponerad av ditt tålamod. Du bryr dig om mig. Mer än dom flesta. Jag gör allt värre, men ändå håller du dig fast vid min sida. Allt jag har gjort som du har behövt gå igenom, har varit som ingenting för dig. Du är så stark, så snäll. Folk brukar tröttna så lätt. Det är något speciellt med dig. Något väldigt speciellt. Jag förstår inte hur du tänker ibland. I ditt lilla söta huvud, finns det så mycket tankar som är så svåra. Så svåra att förstå. Du gör mig faktiskt till en bättre människa inombords. Jag har lärt mig så mycket. Du har lärt mig så mycket. Du gillar mig för den jag är. Jag mår så bra när jag är nära dig. Jag älskar dig mer än dig tror. Så varför kan jag inte riktigt släppa det där som hände i november?
Även fast mina väggar är förstörda, så känns dom så hela när jag är med dig. Jag mår så bra tillsammans med dig. Du får mig ju alltid att skratta.
Men när jag inte är med dig, så känner jag mig så ensam. Så extremt ensam. Det är ett tomt hål, som bara du kan fylla ut. Och förlåt om jag blir galen ibland när du inte har tid att prata eller något sånt. Men saken är den att jag är så grymt rädd för att förlora dig.
För mitt liv skulle bli så svart utan dig, eftersom du är en del av mitt liv nu.
Du sitter i mitt hjärta. Hårt. Och du gräver dig längre och längre in. Men ifall du lämnar mig, så blir det ju tomt. En tom grop i mitt hjärta. Gropen har du fyllt ut en lång tid nu. I åtta månader. Och under den här tiden har jag varit mer än lycklig. Du gör mig alltid på så bra humör.
Men du får aldrig glömma att jag gillar dig grymt mycket och jag är så glad att jag har dig. Så glad så att det kittlar ända ut i fingertopparna när jag är nära eller tänker på dig.
.
Galen i dig
Jag vet att du gillar mig. Jag gillar dig med.
SUUUUUUUUUUUUUPERGLAAAAAAAD!!
.
Face the truth
Man behöver inte inspiration för att kunna uttrycka sig känslor. Man behöver inte kolla på en romantiskt film eller lyssna på en låt, för att få ut dom rätta orden som beskriver sina tankar. Orden bara flyger ut. Man skriver allt man tänker, och så blir det till en jälva massa ord. Man delar sina tankar helt enkelt, inte sin meningslösa inspiration. Man delar sina tankar, som betyder så mycket för vissa, men inte för andra. Att förmedla känslor och tankar på en blogg, känns bättre än att prata med någon ibland. När man sitter där, i ett tomt rum, och har världens bästa vän framför sig, så kan det vara svårt att uttrycka sig. Man vet inte vart man ska börja. Därför får man bara fram en liten del av alla känslor som sprängs inuti en. Men när jag sitter här, framför min lilla dator i mitt lilla rum, så verkar jag ha hur lätt som helst att få fram orden. Det bara sprutar ut ur min mun. Känslorna vill ut. Men när man därimot sitter där och har någon som bryr sig om en som lyssnar, så går det inte att beskriva varenda lilla tanke. Det finns så mycket. Så mycket att säga, och så mycket som man kanske inte kan säga. Det blir liksom fel. På något konstigt sätt.
Men som sagt, man behöver inte inspiration för att kunna uttrycka sig känslor. Känslor är inte något man inspireras av, det är ju något man känner. Varför kan du inte förstå det?
.
Stay with me in the rain
Romme resan var så sjukt rolig. Bästa någonsin. Jag och Melinda. Och alla killar förstås. Man blir ju helt galen. Sådär barnsligt lycklig. Man vill bara skrika, precis som jag och Melinda gjorde i backarna. Vi skrek. Allt vad vi hade. Så vi fick ont i halsen. Det var så skönt. Att skrika känslor.
Det var första gången jag åkte skidor med Melinda, men det kändes inte så. Vi känner varandra så bra. Så det kändes som om... Som om vi redan har gjort allt med varandra. Som om.. Vi alltid har varit tillsammans. Den känslan känner jag.
Jag var så lycklig där. På bussen, i backarna, i liften. Allt kändes så jävla bra. Sam var ju där, såklart. Sötaste killen i världen. Bästa killen också.
Känslor som försvunnit ett tag, kom tillbaka när vi satt på bussen påväg hem. Känslor som jag nästan hade helt tappat hoppet om att få känna igen. Glada känslor. Lyckliga känslor. Jag låg utsträckt över dig, och du höll om mig. Jag ville att det aldrig skulle ta slut. Den där underbara dagen.
.
Försvinn
Jag är jävligt lycklig. Glad hela tiden liksom. Men ändå. Det finns en liten bit kvar. Det känns alltid som om det är något som fattas, jag kan aldrig bli nöjd. Det är väl ett konstigt, men vanligt (?) problem som jag har. Det ska alltid vara något som jag behöver, eller något som jag vill ha. Det finns en bit kvar. Bara en liten bit kvar, så är jag på topp. Toppen av allt. Men den irriterande känslan som jag har till dig, gör att jag aldrig kommer till toppen. Det försvinner framför mig och jag faller. Faller. Det är vad jag gör. Du förstör allt.
Önskar att du inte vore ivägen, för jag vill komma upp den där sista biten. Jag tror jag behöver det. Jag är glad, lycklig och allt vad det är, men det hade varit bättre om du inte hade gjort det där. Det får mig att bli irriterad så fort jag ser dig. Jag sa förut att det vore bra om du pratade om det, men det blev det inte. Jag blev bara ännu mer sur på dig.
Du tror mycket mer än vad som är verklighet. Du tror att allt är som vanligt, men det är det verkligen inte. Kommer kanske aldrig bli som förut igen. Jag vet inte om jag vill det heller, efter allt som har hänt. Jag kan vara lycklig ändå. Precis som jag är nu. Lycklig. Glad.
Men.
Du.
Förstör.
Allt!
Du är ivägen för sista biten upp, den som jag vill så gärna komma till. Överlycklig. Utan dig. Men det är så svårt. För du är alltid där och puttar ner mig igen. Jag faller. Men jag kommer inte misslyckas. För om man faller, så är det inte samma sak som att misslyckas. Man misslyckas om man inte försöker. Om man inte kämpar. För jag ska komma till toppen. Utan din hjälp. Jag behöver inte den.
Ni som har hjälpt mig att komma fram till den här lyckan, är helt underbara. Tack för att ni finns, och jag hoppas att ni vet att ni betyder otroligt mycket.
.
