Somebody to love

- Jag älskar dig.
En enda gång har jag sagt det och menat det på allvar. Visst har man sagt det till kompisar, och det menar jag också. Men inte på det här sättet. Det här är ett helt annat sätt. De ligger inte lätt för mig, de där tre orden. De gör motstånd. Skorrar. Känns fel ibland, känns tillgjorda, som en inövad replik. En pratbubbla. Sockervadd.
Somliga säger det lätt som ingenting. Jag älskar dig. Vi ses. Puss. Somliga verkar tro att det är ett hemligt lösenord som öppnar alla låsta dörrar, som ger tillträde in i alla stängda rum. Eller en fribiljett. Somliga verkar tro att det betyder så mycket mer än vad det egentligen gör.
Jag vet inte. De ligger inte lätt för mig, de där orden. De har liksom aldrig varit en del av mig. Förren nu. Nu ikväll. Nu kan jag säga det och mena det. Utan tvekan, utan skyddsnät. Till tre. Just nu kan jag säga det till tre personer. Och då räknar jag inte med mamma och storesyrran. Tre. Helt fantastiskt. Och mena det lika mycket och lika djupt och lika ärligt.

Underbart

Snart ska jag till Thailand. Underbart. Helt jävla underbart. Fatta vad jag längtar! Bort från det kalla trista Sverige. Och välkomnar solljuset och värmen. Underbart. Det här är det ända jag behöver. Allt är perfekt.

Inget vill gå rätt

Jag är så trött. Så jävla trött. Så trött på allt och alla. Hatet kommer tillbaka. Varför händer allt på en gång? Jag behöver komma bort. Bara ett litet tag. Orkar inte. En liten paus vore perfekt. Det skulle sätta mig på bättre spår igen. Alla dessa känslor har jag hållt inne. Inne alldeles för länge. Jag skulle behöva dig just nu. Och bara prata. Prata, prata och prata. Jag vill vara nära dig, hela tiden. Om du ändå vore här för mig. Hjälpte mig att komma upp på benen, det skulle vara bra. Jag skulle behöva det. För du vet att jag älskar dig.


Livet stannar upp

Ett ögonblick tror man, ett annat inte. Vad ska man tro är det rätta ögonblicket? Det negativa eller det positiva? Jag har faktiskt ingen aning och jag ställer mig frågan varje dag. Hela tiden. Kan liksom inte sluta tänka på det. Hur kan ett sån kort minut betyda så mycket för en? Jag ändrar tankar varje minut, från det ena till det andra. Men vad är rätt? Det känns fel att tro det negativa, eftersom det ändå bara får mig att må sämre, och bli ledsen. Men det positiva känns ibland för bra för att vara sant. Det är liksom overkligt bra. Som om sånt bra vore konstigt om det hände mig. Jag har ingen aning. Varför har det så himla stor mening för mig? Jag är verkligen helt hopplös. Om jag blir lämnad ensam, vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag är inlåst.

I love you

The way you look at me, The way you touch me. The fire in your eyes, Makes me tickle inside, There's nothing i can do about it. You fill me up with love, Your kisses makes me more than happy. There's just how it is. You are my soulmate, My love, My everything. I just wanna scream out that i love you.
There's nothing i want than you, Sam.


Ensam, men ändå inte

På nått sätt så känns det som om jag i verkligheten är en helt annan person, än vad jag är när jag skriver det här. Som om bara dom här tankarna finns, när jag skriver på just den här bloggen. Det får mig att må bättre. Det får mig att tänka på andra saker än alla problem som jag har i verkligheten. Det känns som om jag pratar med någon, och får svar, men egentligen pratar jag med mig själv? Eller är det någon som svarar, fast jag inte märker det? Är det de som kallas ödet?


The future is bright

Ibland har man verkligen sina dåliga dagar. Då allting går fel. Då man bara är så irriterad på allt och alla. Idag är min dag. Även fast det mesta har löst sig, så är jag fortfarande fundersam. Jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på vissa saker. Eller är det bara idag som jag känner så? Att alla är emot mig?
Vem vet..

RSS 2.0