To be, or not to be. That's the big question
Jag vet inte vad jag tycker för att jag inte orkar känna efter.
Det är nog därför jag beter mig såhär.
Jag måste avvakta och se vad som händer.
Det är det bästa, eller hur?
.
Sofia och Melinda i Turkiet
.
Out of my mind
.
Orkar ingenting
Ingenting är som det ska. Ingenting är som det brukar.
Känslorna känns tunga, och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill bara vara hemma. Ta det lungt. Och inte behöva plugga.
Men så skönt kan jag inte ha det.
Men hemma kan jag iallafall vara.
Men sen kommer det här med pluggandet.
Det känns som ett evigt pluggande, och även fast man pluggar, så får man fler uppgifter.
Hela tiden.
Det känns så onödigt. Eftersom det ändå inte får något stopp.
Jag känner att jag missar så mycket om jag är sjuk.
Jag vill inte vara sjuk.
Jag har för mycket press.
Men jag har börjat intala mig att jag ska vara nöjd med det jag får.
Jag får det betyget jag får helt enkelt.
Och bara jag känner att jag har jobbat, så blir det nog bra.
Hoppas jag.
Och tror jag.
.
When the words is stuck in the middle
.
Lips to kiss
.
Är lyckliga slut alltid bäst?
Men ändå tror alla på det. Att lyckliga slut är det som avgör allt. Men skillnaden på lyckliga slut och verkligheten är att verkligheten är inte förutsägbar. Man vet aldrig vad som kan hända.
.
Känslor & själ
Alla tycker olika.
Vissa är glada, andra inte
På något sätt så tycker jag att man kan sätta en färg på olika humör.
Men du avgör vilken.
Din plats. Din oro. Inte mitt.
Så..... Vilken färg har själen älskling?
.
Stress och ork
Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag tycker. Allt står stilla. Jag orkar inte känna något. Jag orkar inte ha press. Och jag orkar inte vara stressad. Men ändå, även fast jag verkligen inte vill, så tillhör det min vardag. Det tillhör mig. Att alltid försöka prestera bra. Göra människor glada. Och försöka att hålla humöret uppe.
Men jag har börjat inse att det är omöjligt för vilken människa som helst att klara av allt samtidigt. Jag har helt enkelt brutit ihop i den delen av min själ. Jag orkar inte bry mig så mycket. Och bara för att jag inte orkar det, så blir jag deprimerad. Jag känner mig helt hopplös. Som en fågel utan vingar, eller som en sköldpadda utan skal.
Men ändå har jag börjat inse att stress bara förstör mig, och därför börjat lugna ner mig lite. Jag kanske inte behöver stressa upp mig, utan bara prestera så bra jag kan. Och ifall det inte räcker så gör det inget. Bara jag vet innerst inne att jag gjorde mitt bästa, så kan jag nog bli nöjd på det sättet.
Men sen är det det här med orken. Att den inte heller alltid är på topp. Och det är något som gör mig stressad, för då hinner jag inte prestera mitt bästa. Och när man inte orkar så kan man inte heller.
.
A song which reminds me
Just nu lyssnar jag på en låt som jag känner så grymt många minnen till. När jag var liten. Jag kanske bara gick i 1an eller 2an, och då var de här min älsklingslåt. Jag och någon annan som jag inte kommer ihåg vem det var, gjorde en dans till den här låten.
Atomic Kitten - The tide is high
.
Great responsibility
Man kan lära sig mycket av andra människor. Saker som man själv aldrig skulle tänka på. Saker som man inte trodde existerade. Ett slags nytt kapitel av en ny värld. 
.
I still love you
And the first time you touched me, I felt love.
And after all this time, you're still the one I love
Looks like we made it
Look how far we've come my baby
We mighta took the long way
We knew we'd get there someday
They said, "i bet they'll never make it"
But just look at us holding on
We're still together still going strong
You're still the one I run to
The one that I belong to
You're the one I want for life
You're still the one that I love
The only one I dream of
You're still the one I kiss good night
Ain't nothin' better
We beat the odds together
I'm glad we didn't listen
Look at what we would be missin'
.
You can't hide you feelings
Jag har varit så känslokall. Jag har liksom gömt alla känslor.
Men nu - nu har alla kommit tillbaka.
Och jag känner att jag egentligen har kännt såhär hela tiden. Jag har bara inte velat inse det.
Jag är kär. På "nytt" - I samma person.
.
Autumn
.
Can't waste time
Jag har övergått från ett riktigt slappt liv till ett koncentrerat och mer seriöst liv. Det känns alltid tråkigt i längden. Och jag längtar jätte mycket till höstlovet. Men den här hemska kylan är ju så fruktansvärt jobbig. Jacka på, och allt varmt man kan tänka sig. Usch usch. Man har inte samma frihet när det börjar bli kallt. Man vill inte vara ute eftersom så fort man går utanför dörren får gåshud över hela kroppen. Jag längtar redan till sommaren igen. Den gick så snabbt, och det gör den alltid.
Jahapp, nu går man i nian. Nationella prov, gymnasieval och hela den biten har jag framför mig. Det känns tungt. Som en stor sten som trycker ner mig. Och jag som har så himla lätt för att stressa upp mig. Hur ska det här gå?
.
