Tjohej

Huvudet snurrar. Tankarna är utspridda. Men även fast känslan känns piss, så är jag överlycklig.

Bandet har börjat rulla igen. Min hjärna har börjat tänka igen. Men allt känns inte klart. Det känns inte synligt. Jag har något i vägen. Men jag har ingen aning om vad. Du beter dig bra. Faktiskt väldigt bra. De senaste dagarna efter våran svaga tid, så har du bevisat bättre. Att du faktiskt bryr dig om mig. Och det betyder mycket för mig. Eftersom jag då vet att jag inte är helt borta som känner samma känsla till dig.
Jag känner så stora band till dig. Det finns så lång tid bakom oss, tillsammans.
För vi har hållt ihop, och vi har klarat oss igenom svåra tider. Men på något sätt så har vårat band blivit starkare, även fast vi har varit nära på att skiljas åt flera gånger. Vi kanske har förstått att vi behöver varandra. Och då också hållt ihop längre.
Jag är glad för det. Jag är glad att jag har dig. Jag är glad att du säger att du bryr dig om mig. Jag behöver det. Jag behöver dig.

.

Jag känner mig instängd. I dina väggar. I mitt huvud. Allt blir för stort på för liten yta. Det pressas mot väggarna. Och snart spricker det om vi inte gör något. Jag känner mig inlåst i det där rummet. Jag bara är där. Jag är instängd pågrund av mig själv. Pågrund av att jag har gjort fel. Pinsamt. Kan man inte bara glömma allt?
Nej, så lätt ska det ju inte vara. Man måste kämpa. Men när man kämpar, så lyckas man inte alltid. Men jag ska lyckas. Jag ska inte vara instängd. Det är mitt eget fel att jag är det, så jag borde kunna slingra mig ur det här som jag brukar göra. Springa bort från problemen. Gömma dom. Glömma dom. Men det kommer alltid nya.
Det är ditt fel. Det är mitt fel. Vårat. Vi har inte riktigt brytt oss tror jag. Jag vet inte hur jag ska kunna prata med dig. Jag kan inte ta kontakt med dig. Det blir bara fel. För du sa att jag gjorde det för ofta. Och jag respekterar dig. Jag måste det. För jag gillar dig och ser upp till dig. Men jag vill ha bra kontakt med dig.
Jag vill prata samtal med dig som är helt meningslösa. Som bara finns, för att jag ska veta att jag har dig. Men så är det antagligen inte längre. Den tiden är förbi. Men jag vill inte glömma det. Jag vill inte gömma det i något mörkt rum. Det är för värdefullt för det. Men du verkar inte tycka samma sak som mig. Och jag måste respektera det. Den sista biten pressades över väggarna igår. För då fattade jag mer. Den tiden var den bästa med dig, helt klart. Men du verkar ha tröttnat eller något liknande. Jag måste låta dig ha frihet. Från mig.
För nu när tiden är över, känns allt med våra samtal så konstigt. För du är inte din förra du. Men jag respekterar det. Och du behöver inte, om du tycker att det är jobbigt. Jag ska sluta, jag lovar. Men jag behöver höra vissa speciella ord från dig ibland, för jag älskar dig.
Det var en tid, som jag inte hörde något från dig. Jag visste inte vad som hände, vad du gjorde hela tiden, eller liknande. Allt blev osynligt. Jag såg rakt ut i intet. Och du fanns inte där. Jag hade inte dig så som jag har dig nu. Jag behöver dig, och jag vet varken om jag har berättat det klart eller bra.
Men du är en person som betyder väldigt mycket, och jag måste höra orden från dig ibland. Men jag hör dom aldrig direkt, bara i slutet av alla meningslösa samtal som inte ens varar i en minut. Jag begär mycket av dig, men det är inte konstigt,
för du verkar ju göra det av mig också.

.

-"Men du.... Jag ska dra nu".

.

Tänk att ljud som kommer ut ur munnen kan såra. Tänk att människor kan såra varandra.
Orden som ekar i mitt huvud just nu, får mig att må illa. Jag får ett sug i magen. Jag ryser. Jag orkar inte. Allt försvinner och kvar står jag. Helt ensam. Även fast jag är med människor som jag gillar, så känner jag mig ensam. Hela min mage vrids flera varv och jag blir illamående. Jag vill inte höra såna ord från dig. Inte från dig.
För när du säger såna saker, så försvinner jag från marken. Jag får ett ljudlöst skott i magen. Och du märker det inte. Du fortsätter som ingenting. Men jag står där, och blir sårad. Och det finns inget som jag kan göra. Varför är jag så känslig? Varför kan jag inte ta emot ord från dig. Såna ord. Jag vill inte bry mig om vad du råkar säga. Men jag bryr mig för mycket om dig, så då blir det samma sak. Jag tål inte ord som sänker mig. Absolut inte från dig. Du ska ju vara den personen som stöttar mig. Som bryr sig. Som hjälper mig. Jag behöver en sån person, och jag vet att du var det förut. Men nu.... Jag förstår ingenting.

.

Allt har fått sitt slut känns det som. Jag har ingen ork. Tröttheten har tagit tag i mig, och jag lämnar marken. Jag svävar i luften och har ingenstans att ta vägen. Jag bara är där. Ingen mening. Ingen anledning.
Mina tankar förvirrar mig. Mina känslor med. Allt känns så hopplöst. Jag tar dagarna som de kommer. Men orken är för liten för att det ska hända något mellan oss. Jag orkar bara inte. Det är för stort. Och för jobbigt.
Det som finns mellan våra väggar, tillhör oss. Ingen annan.
Jag orkar inte vara ambitiös. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte att du ska göra allt jobbigt. Jag orkar ingenting.
Jag får ångest. För allt jag har sagt till dig tidigare. Jag fattar inte hur jag kunde slänga ur mig alla ord. Hur tänkte jag egentligen?
Jo, jag tänkte att ifall du fick veta hur jag kände så kanske du skulle göra något åt det. Men det hände ingenting. Och det gjorde allt värre. Mycket värre. Allt blev oklart. Och ingenting stämde längre. Allt hade förändrats. Jag sa därför massor av mer ord, som du säkert tog illa upp av.
Men jag tänkte inte de där månaderna. Min hjärna stod stilla.
Nu, har jag börjat tänka mig in i din situation, och jag förstår. Bättre i alla fall.
Jag skulle inte orkat med mig om jag var du. Alla de där orden som jag sa. Hur kunde du ta emot dem? Varför sa du inget tillbaka?
Jag känner mig som en idiot. Det var fel av mig att säga elaka saker. Men som sagt, min hjärna stod still de där månaderna. Jag förstod inte vad jag höll på med. Men en sak vet jag i alla fall. Och det är att jag var kär. Jag var rädd att förlora dig. Jag var rädd för att du skulle sluta gilla mig.
Och då blev jag arg på något sätt. Fråga mig inte varför, men så var det i alla fall. Så jag vill bara säga förlåt för allt du har fått ta emot. För allt jag har sagt. Och för allt jag har gjort. Det var inte meningen, även fast man inte riktigt kan säga så.

Oj.... Vad hände?
Du har sagt att du inte gör det med mening. Men du måste försöka skärpa dig.
Jag har också mina problem. Men istället för att få hjälp från dig, så får jag skit. Massa skit.
Okej, visst, du säger att du inte gör det med mening. Men det börjar bli för mycket.
Tårarna pressar under mina ögonlock. När orkar jag inte längre?
När orkar jag inte ta emot alla dina vassa ord?
När slutar du?
Jag behöver dig. Mer än någon annan.
Sluta. Snälla.

.

Lycka.
En stor våg med lycka. Glädje. Skratt. Skratt i tårar.
Jag mår så bra. Så grymt bra.
Jag vill bara skrika.
Jag känner mig sådär barnligt lycklig. Så lycklig som man blev när det var julafton. Så lycklig som man blev när man har fått det man önskat sig.
Men det känns som om det bara kommer att vara idag som jag känner så.
Allt har gått så bra idag. Igår. Hela helgen.
Men lyckan, den extrema lyckan, kom fram idag. Översvämning. Det pirrar i hela kroppen.
Glädje är något jag behöver. Just nu. Det behövs. Jag klarar det här. Det kommer inte att bli som förra gången. Jag klarar det här.
Det känns så bra att ha alla som stöttar en. Att ha någon som älskar en.
Det känns så bra att ha människor runt en som gör en lycklig. Det är något jag behöver. Mina vänner som stöttar.
När jag är ledsen gör jag allt för att undvika den mörka ensamheten som växer. Jag dras ner i ett djupt hål och vet inte vad jag ska göra.
Nu är jag ensam. Helt ensam i mitt rum. Men jag bryr mig inte. Jag är lycklig. Grymt lycklig. Det djupa hålet har fått ett stopp. Jag är glad.
Allt är klart framför mig. Jag vet varför jag har fått alla känslor runt dig. Allt växer runt dig.
Jag vet inte vad jag ska tycka längre. För allt känns så meningslöst. Allt känns så fjantigt. Töntigt. Så överdrivet.
Jag är så lycklig så att jag inte ens kan förstå varför. Jag bryr mig egentligen inte. Men varför?
Men... Ingenting kan förstöra mitt humör just nu. Inte ens du.
Jag är lycklig

Nu är det exakt 2 månader kvar innan jag och min kära Melinda åker till turkiet. Allt är klappat och klart och vi har hela resan framför oss. Tänk! Det är bara 61 dagar kvar (!!!!). Och för inte så jätte länge sen så var det mer än 4 månader. Tänk vad tiden går snabbt. Det är väl okej att längta?

.

Du fyller all tomhet när jag är med dig. Jag känner mig fri. Jag blir så glad runt dig. Du är livsglädje. Min livsglädje. Du vet det va?
Allt går steg för steg. Trappsteg för trappsteg.
Vi kommer högre upp, mot solen, mot glädjen. Vi, tillsammans.
Allt har gått galet på senaste tiden.
Men tankar leder mig till bättre situationer. Dom leder mig till bättre dagar. Jag mår mycket bättre av sol. Jag blir stark. Men det kanske bara är jag som inbillar mig.

Du gör allt så bra. Mycket bättre än vad jag trodde.

Det har blivit en annan du på senaste tiden. En bättre du.
Jag vet att jag har krånglat till allt. Och jag känner skuld. Stor skuld. Jag vet bara inte vad jag ska göra när du blir sådär. Det är alltid då som det flyger ord mellan oss.
Jag vet inte vad som händer med mig i dom stunderna. Allt försvinner. Och jag tänker bara på sorg. Det är då som du får allt från mig, på dig. Jag vet inte varför. Snälla förlåt. Jag ska skärpa mig. För tankar leder mig framåt. Till bättre tider då dom där utbrotten inte finns.
Dom finns för att jag är rädd att förlora dig. Men inte bara. Det finns något mer som inte går att förklara. Det är känslor med hopplösa ord som får hela historien att låta meningslös. Jag kan inte berätta. Förlåt. Men orden finns inte. Dom kan inte beskriva något som jag inte kan få fram. Det går bara inte. Det kommer alltid att vara något som jag bär med mig. Även fast jag kanske inte vill. Men det finns inte rätt ord. Och om jag skulle försöka skriva, så låter det bara fel. Jag har försökt ganska många gånger. Men det låter som om jag mår jätte dåligt, även fast jag absolut inte gör det. Orden har ingen mening. Inget kan beskriva.
Förlåt. Om jag gör det jobbigt för dig. Men tankar leder mig framåt. Och dom kanske gör så att det här inte finns längre. Kanske.
Alla tankar får allt att öppnas upp. Allt blir så klar framför mig.
Men det är det inte nu. Allt har trasslat ihop sig. Ingenting går att förstå längre. Inte helt klart i alla fall. Jag behöver se allt från ett annat perspektiv. En ny vinkel. För att förstå bättre. Då kommer allt att bli bra. Tror jag. Hoppas jag.
Mitt hopp kommer aldrig att försvinna. Det kommer alltid att finnas där. Även om vi faller.
Jag vet att allt går om man bara vill. Eller hur?
 
.

Jag vet inte var jag ska börja. På den långa tråden som inte har ord.
Ett eko hörs. Med din röst.
Men inget mer.
Absolut inget mer.
Allt är tyst, och allt är tomt. Väldigt tomt.
Jag vet inte vad som händer mellan oss. Men jobbigt är det i alla fall.
Och jag lägger såklart skulden på mig själv. Att det är jag som gör fel. Att det är jag som tjatar. Och att du helt enkelt inte orkar. Du släpper. Och det gör mig argare.
Förlåt. För allt jag har slängt ur mig.
Men jag blir så sur. På ditt uppträdande.
Det gör så att jag känner mig bortglömd. Det känns som om jag bara är hon som alltid finns där, och inte gör någon nytta.
Usch. Om det är så du tycker, så ser det nog inte så ljust ut.
Då blir alla planer gråa. Färgen försvinner. Likadant med lyckan.
Det finns nog ingenting jag kan göra åt det här. För ifall jag gör det, så känner jag mig bara ivägen och jobbig.
Om du vill ta en paus, så visst.
Men du måste säga och visa hur du känner, så att jag vet om det finns hopp och lycka kvar. 

Herregud vad jag känner mig tjatig. Men det är det enda jag begär.
Och det är det enda du inte gör.

.