Tjohej

So baby, don't worry
You are my only
You won't be lonely
Even if the sky is fallin' down
You'll be my only
No need to worry

---

Låten spelas på dansgolvet i Canterbury.
Alla dansar.
Alla skrattar.
Jag sjunger med.
Håller upp handen och tar tag i ditt armband.
"Mi corazon". Mitt hjärta.
Jag sjunger till dig.
You'll be my only.

.

Ni är guld värda.

.

Jag vet inte vad jag ska göra, säga, känna eller tänka för att göra så att allt blir normalt igen. För det är inte normalt. Hur kan det vara normalt när man vet nästan vilket datum man kommer göra slut?
Ingen av oss vill försöka på långdistansförhållande under ett helt år, vilket inte är så konstigt. Jag skulle få ett rent helvete här hemma och din resa skulle bli förstörd. Så vi har ju sagt och bestämt att det blir inget av det.
Det är just därför jag behöver ditt stöd mer än någonsin nu. Du kan inte bli arg på mig för att jag är nedstämd, för då blir det ju knappast bättre. Och det är inte direkt konstigt att jag är det heller, det behöver man inte vara smart för att förstå.
Inte bara det att du åker iväg, utan min allra bästa vän ska också ut på äventyr vilket betyder att två av de mest värdefullaste personerna i mitt liv åker härifrån. Hur kul kan det vara liksom? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker smälta det här, men det lär väl ta en tid innan jag kan bete mig normalt igen.
Vänner frågar vad som är fel. Men jag kan inte prata om det. Jag vill inte bryta ihop mer. Jag hoppas verkligen inte att de tror att dom gör något fel, för det handlar inte om dom. Och jag vill verkligen inte att min sorg ska gå ut över dom heller, men den här sorgen följer med mig vart jag än är. Därför får även dom påverkas av den. Förlåt.
Det är nog värst såhär precis i början, sen lär jag ju vänja mig och kunna se positiva saker med det här. Det får ta sin lilla tid helt enkelt för jag kan ändå inte låtsas som om inget är fel, eftersom det skulle vara ännu jobbigare.

.

Saknar England ganska mycket nu faktiskt. Och jag som sa att jag inte trodde jag skulle göra det.
Men alla jobbiga perioder, då jag hade hemlängtan, har typ censorerets bort. När jag tänker tillbaka på vår resa ser jag bara skratt, glädje och inget plugg.
Jag saknar verkligen känslan av att inte behöva plugga.
Av att kunna gå ut och festa med klassen. Och speciellt den tiden i början av resan då alla var dundertaggande precis hela tiden. I slutet får jag nog erkänna att alla började bli lite trötta på det.
Men jag saknar också känslan av att vara borta från Sverige, och uppleva andra saker, nya saker. Känslan av att vara på ett äventyr som hela klassen var inkluderad i.
Men mest av allt saknar jag känslan av att vara omedveten om vad som kommer ske. Att inte veta att du åker från Sverige om några månader och att jag ska vara utan dig i ett år.
.

.

Jag vet. Jag ska inte tänka på det. Jag ska inte låta det sänka mig. Jag ska vara stark och bara tänka på det positiva.
Men det känns omöjligt ibland. Jag kommer förlora min pojkvän i höst. Förlora personen jag älskar. Jag är galen i honom. Men jag kommer inte kunna behålla honom längre än så. Han lämnar mig. Åker bort från Sverige, bort från Europa, till Sydamerika. Jag kan inte ens prata om det, för då fylls mina ögon med tårar. Jag kan inte lyssna på låtar som handlar om ensamhet, för jag vill inte veta hur jag kommer känna eller hur det kommer vara.

.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

.

Leva livet, kom så ska vi leva.



.

Jag faller samman.

.

Hemma i kalla Sverige.
I underbara och efterlängtade Sverige.
Jag får äntligen god mat igen, och jag har tillgång till matbord nu också!
Så extremt skönt att vara på hemmaplan, speciellt nu när jag är extremt förkyld.
Vaknade imorse hos Erik, och jag kände mig helt nerbruten. Jag har varit sjuk nästan konstant i England, och nu känns det ungefär som om jag har fått alla förkylningar på en och samma gång, så sjuk är jag. Okej.. Kanske överdriver lite, men det gör jag alltid.
Schemat den här veckan går ju inte att klaga på. Högst två lektioner per dag.
Dock kollade vi på vårt schema för vårterminen, och jag vet inte vad jag ska säga... FYFAAAN... Ingen sovmorgon och tidigaste dagen är klockan 15:00..... Det här ska bli roligt..
Så blir det inte det.. :P;Ppp,PP:p;P

.

Tack för en grym upplevelse.

.

En dag kvar i Canterbury.
Helt sjukt!
Vi kanske aldrig mer kommer hit igen.
Idag var sista "skoldagen" vilket bestod av betygsnack och lunch med klassen och lärarna, imorgon är vi lediga, och på lördag åker vi hem. Sjukt säger jag bara.
Imorgon är sista kvällen. Då blir det kött. Tobias a.k.a. Holmis fyller år, så vi ska äta middag allihopa, och nu kommer det verkligen bli hela klassen eftersom alla vill vara ute sista kvällen. Sen blir det pub, sen klubb. Tolvslaget är Agnes stund eftersom det är hennes tur att fylla år då. Då är det planerat att vi ska stå på dansgolvet och skaka loss helt enkelt.
Fortfarande. Helt sjukt. En dag kvar.


Löst sköna tjejer säger jag bara.
.

Igår (för att dra ut på tiden) satt jag och gick igenom alla album på facebook med bilder härifrån, kopierade in dom i ett album på min dator, redigerade dom och satte dom i tidsordning. Jäklar vilken tid det tog att få alla bilder i rätt ordning eftersom det finns så många utekvällar som vi bara har en eller två bilder ifrån, så då hade jag ingen aning om det var i september, oktober eller november. Men jag tror jag lyckades rätt bra till slut. Otroligt kul var det i alla fall att sitta och kolla igenom alla bilder och se det i tidsordning, eftersom alla bilder på facebook är lite blandade.
Jag har nämligen ett litet projekt framför mig när jag kommer hem. Jag ska printa ut alla foton, med så bra kvalitet som möjligt på fotopapper, och köpa ett fint fotoalbum och sedan klistra in allt. Jag ska också spara massa småsaker som tågbiljetter upp till London, busskortet, busstidtabellen, vårt lanyard (vilket är ett slags kort som vi alltid måste ha hängandes runt halsen i skolan, annars får man inte köpa något i kafeterian etc.), Harry Potter biobiljetten, mitt engelska sim-kort, och ja, jag tror ni förstår. Har dock en känsla av att jag kommer skjuta upp mitt projekt när jag väl kommer hem, men jag har lovat mig själv att jag ska ta tag i det. Kommer tacka mig själv om några år, när jag kan bläddra igenom albumet och se massa bilder och skrivna kommentarer som t.ex. internskämt, smeknamn (som kommit till under resan) och vad som hände under kvällen något fotot togs och allt sånt.

.

Jag och Denise diskuterade lite när vi kom hem.
Vi är trötta på allt, och vill bara hem just nu.
Vi saknar känslan av att vara hemma.
Vi orkar inte med vår värdfamilj längre.
Vi är trötta på att känna oss feta och äckliga här.
Vi orkar inte vara sjuka längre.
Vi vill känna oss fria hemma och bara kunna gå ner till vardagsrummet och kolla på tv.
Vi saknar våra rum, våra sängar.
Vi orkar ingenting, vi vill bara att dagarna ska gå förbi.
Vi har inte lust att göra någonting. Puba? Nej.. Klubba? Nej... Sova? Nej... Kolla på film? Nej... Shoppa? Nej... Fika? Nej...
Vi stör oss rejält på vår dumma hund, som alltid ska försöka lukta oss mellan benen eller slicka upp vår mat när vi sitter i de nedsuttna sofforna. Hittade dessutom hundhår i min frukostskål imorse. Mums!
Vi orkar inte hänga på våra rum heller, men vi orkar heller inte gå ut på en promenad eller något annat.
Vi orkar inte städa, vi åker ändå hem snart. Så vi får stå ut med våra äckliga rum sålänge.
Vi är trötta på att frysa dag ut och dag in eftersom alla dumma människor i England verkar tycka att det är onödigt att värma upp husen.
Vi saknar god och normal mat, inte den här geggamojjan och alla skitkorvar.

Vi suckar åt allt. Det är verkligen den rätta förklaringen. Vi vill bara hem.
Jag kan inte säga att jag kommer sakna något här speciellt mycket, förutom typ friheten att kunna gå ut och puba och klubba när man vill och äventyret att vara i ett annat land och uppleva nya saker. Men jag kommer däremot se tillbaka på den här resan och minnas den som en extremt rolig och slapp hösttermin. Men nu får det faktiskt vara nog, så att jag inte hinner ändra mig...
Jag vill egentligen inte klaga, för vi har haft så kul här. Men alla börjar tröttna. Alla vill bara hem, och då är det inte lätt att inte ge efter själv. Det känns verkligen som om alla i klassen tycker att det börjar bli nog nu.


.

Just nu är jag bara en jätteförkyld ynklig tjej som bara vill vara hemma i Sverige och bli omhändertagen av sin familj och pojkvän.... :(

.

Are you afraid of being alone?
cause I am,
I'm lost without you
Are you afraid of leaving tonight?
cause I am,
I'm lost without you.


Blink 182 - I'm lost without you
Lyssna på låten för att få den rätta feeling.

.

Jag vet att jag åker hem snart, och det har jag verkligen tänkt på i snart 2 veckor konstant. Men idag kände jag det verkligen. Jag åkte förbi alla hus, affärer och ängar som jag alltid gör med bussen, men jag har aldrig tänkt seriöst på att snart ser jag inte allt det här längre. Jag kommer återgå till allt i Sverige och till mina vanor där, vilket känns så otroligt just nu. Jag kommer sova i min egna säng, gå ner för trappan och äta frukost (vid ett riktigt matbord för den delen också, här sitter vi ju som sagt i sofforna med brickor), gå tillbaka till Nacka Gymnasium och ta Saltsjöbanan till Erik. Det känns som en helt annan värld, vilket det är också på ett sätt. Men det som jag tycker känns riktigt konstigt är att jag kanske aldrig mer kommer se allt i Canterbury igen. Jag har bott här i snart tre månader, och snart är allt slut. Varje sak vi gör, tänker jag alltid efteråt att det kanske är sista gången. Sista gången jag går in i en affär, sista gången jag fikar på det cafeet, sista gången vi går till den puben eller till den klubben. Jag vet inte om jag tycker att det är härligt eller sorgligt. Något är det i alla fall.

Saknar dina pussar...



.