Final call
Jag vet att jag åker hem snart, och det har jag verkligen tänkt på i snart 2 veckor konstant. Men idag kände jag det verkligen. Jag åkte förbi alla hus, affärer och ängar som jag alltid gör med bussen, men jag har aldrig tänkt seriöst på att snart ser jag inte allt det här längre. Jag kommer återgå till allt i Sverige och till mina vanor där, vilket känns så otroligt just nu. Jag kommer sova i min egna säng, gå ner för trappan och äta frukost (vid ett riktigt matbord för den delen också, här sitter vi ju som sagt i sofforna med brickor), gå tillbaka till Nacka Gymnasium och ta Saltsjöbanan till Erik. Det känns som en helt annan värld, vilket det är också på ett sätt. Men det som jag tycker känns riktigt konstigt är att jag kanske aldrig mer kommer se allt i Canterbury igen. Jag har bott här i snart tre månader, och snart är allt slut. Varje sak vi gör, tänker jag alltid efteråt att det kanske är sista gången. Sista gången jag går in i en affär, sista gången jag fikar på det cafeet, sista gången vi går till den puben eller till den klubben. Jag vet inte om jag tycker att det är härligt eller sorgligt. Något är det i alla fall.
