Sorg
Jag vet inte vad jag ska göra, säga, känna eller tänka för att göra så att allt blir normalt igen. För det är inte normalt. Hur kan det vara normalt när man vet nästan vilket datum man kommer göra slut?
Ingen av oss vill försöka på långdistansförhållande under ett helt år, vilket inte är så konstigt. Jag skulle få ett rent helvete här hemma och din resa skulle bli förstörd. Så vi har ju sagt och bestämt att det blir inget av det.
Det är just därför jag behöver ditt stöd mer än någonsin nu. Du kan inte bli arg på mig för att jag är nedstämd, för då blir det ju knappast bättre. Och det är inte direkt konstigt att jag är det heller, det behöver man inte vara smart för att förstå.
Inte bara det att du åker iväg, utan min allra bästa vän ska också ut på äventyr vilket betyder att två av de mest värdefullaste personerna i mitt liv åker härifrån. Hur kul kan det vara liksom? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker smälta det här, men det lär väl ta en tid innan jag kan bete mig normalt igen.
Vänner frågar vad som är fel. Men jag kan inte prata om det. Jag vill inte bryta ihop mer. Jag hoppas verkligen inte att de tror att dom gör något fel, för det handlar inte om dom. Och jag vill verkligen inte att min sorg ska gå ut över dom heller, men den här sorgen följer med mig vart jag än är. Därför får även dom påverkas av den. Förlåt.
Det är nog värst såhär precis i början, sen lär jag ju vänja mig och kunna se positiva saker med det här. Det får ta sin lilla tid helt enkelt för jag kan ändå inte låtsas som om inget är fel, eftersom det skulle vara ännu jobbigare.
Ingen av oss vill försöka på långdistansförhållande under ett helt år, vilket inte är så konstigt. Jag skulle få ett rent helvete här hemma och din resa skulle bli förstörd. Så vi har ju sagt och bestämt att det blir inget av det.
Det är just därför jag behöver ditt stöd mer än någonsin nu. Du kan inte bli arg på mig för att jag är nedstämd, för då blir det ju knappast bättre. Och det är inte direkt konstigt att jag är det heller, det behöver man inte vara smart för att förstå.
Inte bara det att du åker iväg, utan min allra bästa vän ska också ut på äventyr vilket betyder att två av de mest värdefullaste personerna i mitt liv åker härifrån. Hur kul kan det vara liksom? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker smälta det här, men det lär väl ta en tid innan jag kan bete mig normalt igen.
Vänner frågar vad som är fel. Men jag kan inte prata om det. Jag vill inte bryta ihop mer. Jag hoppas verkligen inte att de tror att dom gör något fel, för det handlar inte om dom. Och jag vill verkligen inte att min sorg ska gå ut över dom heller, men den här sorgen följer med mig vart jag än är. Därför får även dom påverkas av den. Förlåt.
Det är nog värst såhär precis i början, sen lär jag ju vänja mig och kunna se positiva saker med det här. Det får ta sin lilla tid helt enkelt för jag kan ändå inte låtsas som om inget är fel, eftersom det skulle vara ännu jobbigare.
Kommentarer
Trackback
