Tjohej

.

Ser du det,

Ser du det jag ser?

Känner du smärtan,

Känner du smärtan jag känner?

.

Inte du och jag.

Inga pussar.

Inga kramar.

Ingenting längre. Verkligen ingenting.

Jag plågar mig själv. Jag vet att det är fel och idiotiskt, men jag kan inte sluta. Jag kollar på mejlen från Dubai, våra foton och lyssnar på "Better together". Jag tänker på mina elaka öronpetningar, när vi gosade med Maja, björnknän, gnu-ungar, snellhestar, ekorrar och hur galet och helt otroligt kära vi var i början av vårt förhållande. Jag tänker på när vi var i Åre, Sälen, Trysil, Spanien, England, på Gotland, Nämndö, Skarpö och i ditt hus. Jag gör det verkligen inte lätt för mig själv, men som sagt: jag kan inte sluta. Jag fortsätter att tänka och stirra runt i mitt rum. Och allt påminner verkligen om dig för mycket. Men jag vill inte slänga något heller. Tavlan sitter fortfarande uppe på oss i mitt rum, och jag kan inte ta ner den. Inte än i alla fall. Det skulle betyda slutet för mig, och där är vi inte än. Inte enligt mig i alla fall.

.

.

.

För några månader sedan var jag vilsen.

Jag trodde att den här hösten skulle bli det mest deprimerande jag varit med om.

Jag trodde att jag skulle vara ledsen hela tiden.

Jag trodde att jag skulle må dåligt.

Tänk.

Vad annourlunda allt blev.

Inte helt och hållet, men mycket.

Än så länge är det inte det mest deprimerande jag varit med om.

Jag har inte varit ledsen hela tiden.

Jag har inte alltid mått dåligt.

Jag är dock fortfarande vilsen.

Tänk.

För några månader sedan var jag med dig.

Nu sitter jag här.

Singel. Och med endast mig själv som sällskap.

Egentligen inte så fel.

Men varför jag är vilsen är för att jag inte vågar känna efter riktigt ordentligt hur jag känner.

Därför är jag inte ledsen hela tiden.

Och därför mår jag inte heller alltid dåligt.

.

Sorgliga låtar.

Ben & jerry's.

Säng med täcke.

En ledsen Sofia.

.

Jag började gråta under mitt nationella tal i svenska framför hela klassen som var bland annat om honom, när han åkte, och det förvirrar mig.

Jag trodde att jag klarade av att prata om det, men tydligen gör jag inte det.

Ändå bra att jag tror att jag är starkare än vad jag egentligen är när det gäller det här.

.

7 november 2009. En fin dag.

Trodde att den här dagen skulle vara jobbigare än vad den har varit.

.

Har varit med om något så extremt flummigt och spontant så jag känner mig alldeles.. Någonting..

Jag och Matilda tillsammans i Riga, hur skulle det egentligen kunnat gå fel? Jag är så glad att vi bestämde oss för att åka iväg och helt spontant bokade flygbiljetter. Sjukt härligt att komma bort från vardagen i Sverige.

Har inte ens tänkt på allt här hemma. Alla känslor och människor har inte existerat för mig under de senaste dagarna.

Tror det var bra för både mig och Matilda. Vi behövde det här.

Antar att jag kommer känna såhär ett tag framåt. Jag ligger liksom någonstans mitt emellan. Ibland väller känslorna över mig och det känns som om det inte finns något stopp. Tänker då att tårarna kanske alltid har varit bakom ögonlocken och att jag just den stunden släpper taget och låter de komma ut. Men det finns andra stunder då jag inte känner någon sorg alls. Då jag inte ens förstår hur jag kan vara ledsen över min situation, eftersom allt känns så bra.

Förut hade jag svårt att se det ljusa i det här, men nu är det inte alls lika svårt. Jag ser massor av fördelar. Ett exempel är att jag har fått så mycket tid för mina tjejkompisar, men även för skolan och träning.

Utan att jag märker det så går jag alltid framåt. Med tiden ser jag fler och fler positiva sidor med min situation. Jag mognar av det här. Jag lär känna mig själv bättre och lär mig även att hantera smärta och sorg.

Det här är bra för mig, även fast det är svårt att inse under de jobbiga perioderna.

.