Tjohej

Inte du och jag.

Inga pussar.

Inga kramar.

Ingenting längre. Verkligen ingenting.

Jag plågar mig själv. Jag vet att det är fel och idiotiskt, men jag kan inte sluta. Jag kollar på mejlen från Dubai, våra foton och lyssnar på "Better together". Jag tänker på mina elaka öronpetningar, när vi gosade med Maja, björnknän, gnu-ungar, snellhestar, ekorrar och hur galet och helt otroligt kära vi var i början av vårt förhållande. Jag tänker på när vi var i Åre, Sälen, Trysil, Spanien, England, på Gotland, Nämndö, Skarpö och i ditt hus. Jag gör det verkligen inte lätt för mig själv, men som sagt: jag kan inte sluta. Jag fortsätter att tänka och stirra runt i mitt rum. Och allt påminner verkligen om dig för mycket. Men jag vill inte slänga något heller. Tavlan sitter fortfarande uppe på oss i mitt rum, och jag kan inte ta ner den. Inte än i alla fall. Det skulle betyda slutet för mig, och där är vi inte än. Inte enligt mig i alla fall.

.