Tjohej

Jag har gråtit och skrattat, båda två nästan samtidigt.

Vi hade en lång håltimme idag. Jag och Matilda bestämde oss för att åka hem till henne och plugga. Vi satte oss ner med varsin kaffe, och matteböckerna framför oss. Jag vet inte varför; om det var för att jag var för trött för att lösa ekvationerna eller om det var allt det andra som tynger mig. Men jag brast ihop. Mitt i Matildas vardagsrum. Helt plötsligt.

Matilda tog tag i mig, och vi satte oss i soffan istället.

Första gången jag verkligen pratade om det under en längre tid. Eller rättare sagt första gången jag visade mina känslor under en längre tid.

Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte vara en jobbig tjej som behöver stöd och tröst. Jag vill bara vara som vanligt.

Men just nu är det inte som vanligt.

Jag satt och kurade ihop mig i Matildas famn ett tag. Grät ett tag. Men efter en stund tog det slut. Och det krävdes inte många tårar för att det skulle kännas lite bättre. Och så har det varit i snart två månader. Jag får inte ut något längre. Det är som om tårarna börjar ta slut.

Matilda berättade för mig att hon har en teori, att man bara kan slösa bort ett antal tårar på en viss människa. Och det fick mig att tänka. Kanske mina tårar börjar ta slut för honom. Kanske.

Det vore rätt skönt.