England
Jag är i England nu. "Fast" i tre månader till.
Allt känns jättebra med familjen, skolan och hela staden. Alla är så fruktansvärt trevliga här. T.ex. om man råkar knuffa till någon i en trång affär, så säger även dom "ursäkta" även fast det var mitt fel. Allt känns så annorlunda. Maten är lite halvskumm, men den funkar. Som tur är så äter vi ju egen mat på lunchen, eftersom vi måste köpa själva. Subway mackorna kommer antagligen bli högt prioriterade eftersom de är mättande, ruggigt goda och dessutom billiga. Det finns ett litet pastastånd på ett torg där man kan köpa hyfsat god och riktigt billig pasta. Dock blev man inte så mätt, bara i en liten stund.
Jag är igång hela tiden. Jag tänker redan på engelska, eftersom jag och tjejerna försöker låta bli att snacka svenska över huvudtaget med varandra. Allt går faktiskt mycket bättre än förväntat. Även allt med min älskade Erik. Jag tror i och för sig det har att göra med att jag är upptagen hela tiden. Jag träffar nya människor, tar in nya saker och upplever saker hela tiden. Jag får inte en sekund utan dem. Förutom när jag ligger ensam i sängen på kvällarna. Då sveper sig en jobbig känsla över mig. Jag undrar om han sover. Jag undrar om han drömmer om mig. Jag vill ha honom bredvid mig. Kyssa honom godnatt. Säga till honom face to face hur mycket han verkligen betyder för mig. Jag försöker att inte tänka på att jag kommer vara ifrån honom i tre veckor till (innan han kommer hit för att hälsa på mig), men det är svårt. Det bästa sättet är att vara upptagen hela tiden, och det är faktiskt inte så svårt eftersom allt är så nytt och spännande.
Mina tankar kan ändå inte glömma eller sluta kretsa runt honom när allt kommer till kritan. Tre veckor innan jag får krypa in i hans famn. Tre veckor innan mina läppar nuddar hans. Tre veckor. Vi klarar det här. Jag vet det. Med vår kärlek känns nästan inget omöjligt.
Jag älskar dig, Erik Söderblom.
.
Allt känns jättebra med familjen, skolan och hela staden. Alla är så fruktansvärt trevliga här. T.ex. om man råkar knuffa till någon i en trång affär, så säger även dom "ursäkta" även fast det var mitt fel. Allt känns så annorlunda. Maten är lite halvskumm, men den funkar. Som tur är så äter vi ju egen mat på lunchen, eftersom vi måste köpa själva. Subway mackorna kommer antagligen bli högt prioriterade eftersom de är mättande, ruggigt goda och dessutom billiga. Det finns ett litet pastastånd på ett torg där man kan köpa hyfsat god och riktigt billig pasta. Dock blev man inte så mätt, bara i en liten stund.
Jag är igång hela tiden. Jag tänker redan på engelska, eftersom jag och tjejerna försöker låta bli att snacka svenska över huvudtaget med varandra. Allt går faktiskt mycket bättre än förväntat. Även allt med min älskade Erik. Jag tror i och för sig det har att göra med att jag är upptagen hela tiden. Jag träffar nya människor, tar in nya saker och upplever saker hela tiden. Jag får inte en sekund utan dem. Förutom när jag ligger ensam i sängen på kvällarna. Då sveper sig en jobbig känsla över mig. Jag undrar om han sover. Jag undrar om han drömmer om mig. Jag vill ha honom bredvid mig. Kyssa honom godnatt. Säga till honom face to face hur mycket han verkligen betyder för mig. Jag försöker att inte tänka på att jag kommer vara ifrån honom i tre veckor till (innan han kommer hit för att hälsa på mig), men det är svårt. Det bästa sättet är att vara upptagen hela tiden, och det är faktiskt inte så svårt eftersom allt är så nytt och spännande.
Mina tankar kan ändå inte glömma eller sluta kretsa runt honom när allt kommer till kritan. Tre veckor innan jag får krypa in i hans famn. Tre veckor innan mina läppar nuddar hans. Tre veckor. Vi klarar det här. Jag vet det. Med vår kärlek känns nästan inget omöjligt.
Jag älskar dig, Erik Söderblom.
.
Kommentarer
Postat av: Krambjörn
huh... rycker upp axlarna med en busig min
Trackback
