This is it
Om en timme ska jag åka in och träffa min pappa, hans fru och min underbara syster. Jag har saknat dom alla så himla mycket. Man märker verkligen hur mycket vissa personer betyder för en när man åker bort såhär. Det blir som en tom plats i en som bara de kan fylla ut. Det känns nästan ihåligt. Jag får alltid så mycket stöd av dem hemma, men nu är jag själv. Det är inte samma sak längre.
Är så förbannat glad att de kommer och hälsar på mig. Först ska vi vara i vår lilla skithåla, Canterbury med andra ord. Det är dock (som tur är) bara en natt och en halv dag. De vill träffa min värdfamilj, och sedan drar vi in till London! Skönt med lite förändring! Börjar bli lite lagom trött på min värdfamilj.
Ännu mer ensamt har det varit också nu den senaste helgen eftersom Denise har varit med sin familj, så jag har fått spendera tid med Pen och Fred själv. Lite halvkonstigt, men det funkade.
Kom på att jag nästan inte berättat något om min värdfamilj. De är lite halvskumma, men snälla och man märker att de verkligen bara vill en väl. Men sen kommer det till detaljerna. Dom har inget köksbord, så vi sitter i deras lite smått ruttna och nedsuttna soffor med en bricka i knät och äter middag. Fred har sina egna uttryck för allt, för det mesta uttrycken han sig med "Bless your heart". Och det är inte bara ibland, utan han säger det åt allt i princip. Huset är hyfsat fräscht, men gammalt och har sån där inredning som bara gamla människor har med tusen prydnader överallt. Maten är bara konstig. Har sagt tre gånger att vi "halvgillar" deras korvar som dom ger oss, men ändå får vi det igen.. Och det här med tallriksmodellen följer dom inte. Ibland har vi fått spagetti och sedan potatis till det?
En gigantisk hund har dom också, som älskar när vi äter middag och försöker alltid slicka på min mat. Det är ganska svårt att få bort henne också, eftersom hon ungefär är 2 meter lång (!!) när hon står upp på bakbenen och når ungefär upp till min höft när hon står upp, om inte högre upp.. I början var jag livrädd för den där hunden. Jag visste att dom skulle ha en, och jag tänkte att det skulle bli kul eftersom jag alltid velat ha en. Men det var inte lika kul när vi träffade den som jag hoppats..
Engelsmän är också rätt kända för att ha kalla hus och jag lovar, det stämmer helt. Sitter alltid med mina ulltofflor på och ofta med täcket virat runt mig.
Ja, det är väl ungefär så det är för mig här. Mysigt (eftersom Denise bor här, inget annat), men lite tjatigt i längden..
.
Är så förbannat glad att de kommer och hälsar på mig. Först ska vi vara i vår lilla skithåla, Canterbury med andra ord. Det är dock (som tur är) bara en natt och en halv dag. De vill träffa min värdfamilj, och sedan drar vi in till London! Skönt med lite förändring! Börjar bli lite lagom trött på min värdfamilj.
Ännu mer ensamt har det varit också nu den senaste helgen eftersom Denise har varit med sin familj, så jag har fått spendera tid med Pen och Fred själv. Lite halvkonstigt, men det funkade.
Kom på att jag nästan inte berättat något om min värdfamilj. De är lite halvskumma, men snälla och man märker att de verkligen bara vill en väl. Men sen kommer det till detaljerna. Dom har inget köksbord, så vi sitter i deras lite smått ruttna och nedsuttna soffor med en bricka i knät och äter middag. Fred har sina egna uttryck för allt, för det mesta uttrycken han sig med "Bless your heart". Och det är inte bara ibland, utan han säger det åt allt i princip. Huset är hyfsat fräscht, men gammalt och har sån där inredning som bara gamla människor har med tusen prydnader överallt. Maten är bara konstig. Har sagt tre gånger att vi "halvgillar" deras korvar som dom ger oss, men ändå får vi det igen.. Och det här med tallriksmodellen följer dom inte. Ibland har vi fått spagetti och sedan potatis till det?
En gigantisk hund har dom också, som älskar när vi äter middag och försöker alltid slicka på min mat. Det är ganska svårt att få bort henne också, eftersom hon ungefär är 2 meter lång (!!) när hon står upp på bakbenen och når ungefär upp till min höft när hon står upp, om inte högre upp.. I början var jag livrädd för den där hunden. Jag visste att dom skulle ha en, och jag tänkte att det skulle bli kul eftersom jag alltid velat ha en. Men det var inte lika kul när vi träffade den som jag hoppats..
Engelsmän är också rätt kända för att ha kalla hus och jag lovar, det stämmer helt. Sitter alltid med mina ulltofflor på och ofta med täcket virat runt mig.
Ja, det är väl ungefär så det är för mig här. Mysigt (eftersom Denise bor här, inget annat), men lite tjatigt i längden..
.
Kommentarer
Trackback
