Det som hände
För ett år sen hade vi precis gått på bio med varandra för första gången. Den mysiga kvällen, som var så slumpmässig, eftersom vi hade tänkt att gå flera från början men alla hoppade av. Så det blev bara vi två kvar, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle gå ensamma eller strunta i det. Men pågrund av dig som sa att vi kunde gå ensamma, vågade jag säga att jag också ville det. Jag var så fruktansvärt nervös. Mitt hjärta dunkade så snabbt att jag blev yr. Efter bion följde du mig hem till min port. Du har berättat för mig att du så gärna ville ge mig en kyss den kvällen, men att det inte blev något bra tillfälle. Två dagar senare var det min födelsedag. Jag tror jag aldrig har varit så överlycklig som jag var under den tiden, eller så nykär. Jag kommer ihåg så väl när jag såg dig den dagen i matkön. Mitt hjärta stannade för en stund. Allt annat omkring dig blev på något sätt dimmigt, och jag såg bara dig i alla röra. Du sa grattis och det var sen jag fick min första puss på kinden av dig. Jag kände hur hela min kropp tog ett glädjehopp inombords, och hur jag började darra. Jag gick sen tillbaka dit där tjejerna stod och berättade. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ville skrika. Ville springa. Ville göra något alldeles galet för att jag inte kunde hålla min lycka inombords. Benen vek sig under mig, och mitt hjärta dunkade snabbare än förut. Även fast det var en kort puss på kinden, så visste jag inte hur jag skulle hantera min glädje.
Dagen efter skulle jag åka till Turkiet med Rebecka i 1 ½ vecka. Jag ville så gärna åka, men jag kände att det var vid fel tidpunkt, jag ville ju bara vara med dig hela tiden. Vårt hejdå den dagen bestod av en lång, riktigt riktigt romantisk kram och pussar, men bara på kinderna. Sen åkte jag iväg. Vi pratade med varandra när jag var där, men jag saknade dig jättemycket. Jag visste att det var kärlek. Jag hade aldrig känt någon sån stark känsla förut. Jag log hela tiden, mitt hjärta slog snabbare och hårdare så fort jag hörde ditt namn, pratade om dig eller tänkte på dig. Rebecka fick stå ut med typ några attacker då jag bara låg och sprattla i sängen och skrek för att jag var så lycklig. Och tänk att allt var pågrund av dig.. :)
När jag kom hem var det första jag gjorde att träffa dig, redan samma dag som jag kom hem även fast det var på kvällen. Den dagen kommer jag aldrig glömma. Det var också första gången jag var hemma och dig och träffa din familj. Efter vi ätit middag så var vi nere på ditt rum och bara prata, prata och prata. Du tog upp din gitarr och började spela lite olika melodier. Vi hade pratat om våra musikstilar någon gång innan, och kommit fram till att vi båda gillade Jack Johnson. Så du började spela "Taylor". Jag lyssnade inte, eller bara i början. Mina tankar hade vandrat iväg. Jag blev nervös. Extremt nervös. Jag kände hur en kittlande känsla irriterade från nerifrån och upp. Kände hur jag blev mer och mer exalterad. Jag ville. Jag ville det så gärna. Men tänk om det skulle bli fel. Men nej. Jag ville det så gärna, och jag skulle göra det. Snart. Inte just då. Han spelade fortfarande. Men snart.
Och sen kom den. Vår första kyss. När du hade spelat klart, började jag luta mig framåt. Mitt hjärta dunkade så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag kände dina mjuka läppar mot mina. Jag ville inte luta mig bakåt, jag ville stanna där förevigt. Efteråt log du mot mig. Ditt underbara leende lyste upp mig och jag kände en våg av lycka.
Veckan som gick var jag helt överaktiv. Jag kunde inte sluta le. Jag vaknde upp dödstrött eftersom jag inte kunde sova på nätterna pågrund av att jag inte kunde sluta tänka på dig. Men det gjorde ingenting, för även fast jag var dödligt trött, så log jag. Jag log. Jag skrattade. Jag gillade dig, jag gillade verkligen dig. Pågrund av mina sömnlösa nätter så började du berätta godnattsagor för mig. Och dom kommer jag heller aldrig glömma. Du var min prins och jag din prinsessa. Precis som sagan du berättade när vi blev tillsammans, fast då handlade det om ekorrar. Den kvällen, natten mellan 6 och 7 november är ett sånt vackert minne. Jag blir bara lycklig av att tänka på den natten..Början av vårt förhållande innehöll så mycket kärlek. Så mycket kärlek som vissa kanske inte ens upplever under hela deras liv. Eller det var i alla fall så det kändes.
Tiden gick, och än älskar jag dig. Så innerligt så djupt. Allt vi har gjort tillsammans. Allt vi har gemensamt. Vi passar verkligen perfekt ihop. Som handen i handsken, eller foten i skon. Eller jag i din famn, hårt omfamnad av dig. Alla våra fina minnen sitter djupt inne i mig, och jag minns det faktiskt som igår. Jag älskar dig något så extremt och det får du verkligen aldrig glömma. Om England förstör något mellan oss, kommer jag aldrig förlåta mig själv att jag åkte hit.
Vi har snart klarat hälften av tiden här. Vi klarar andra halvan också, eller hur? Sen kommer det var som nytt igen. Nykär. När vi inte setts på så länge. Ja, så kommer det säkert bli. Och då ska vi mysa. Åh, vad vi ska mysa. Så som vi gjorde förra vintern tillsammans. Herregud, jag blir redan exalterad när jag tänker på känslan att gå ut genom dörrarna på Arlanda i Stockholm och se dig och min familj stå där med öppna armar.
.
Dagen efter skulle jag åka till Turkiet med Rebecka i 1 ½ vecka. Jag ville så gärna åka, men jag kände att det var vid fel tidpunkt, jag ville ju bara vara med dig hela tiden. Vårt hejdå den dagen bestod av en lång, riktigt riktigt romantisk kram och pussar, men bara på kinderna. Sen åkte jag iväg. Vi pratade med varandra när jag var där, men jag saknade dig jättemycket. Jag visste att det var kärlek. Jag hade aldrig känt någon sån stark känsla förut. Jag log hela tiden, mitt hjärta slog snabbare och hårdare så fort jag hörde ditt namn, pratade om dig eller tänkte på dig. Rebecka fick stå ut med typ några attacker då jag bara låg och sprattla i sängen och skrek för att jag var så lycklig. Och tänk att allt var pågrund av dig.. :)
När jag kom hem var det första jag gjorde att träffa dig, redan samma dag som jag kom hem även fast det var på kvällen. Den dagen kommer jag aldrig glömma. Det var också första gången jag var hemma och dig och träffa din familj. Efter vi ätit middag så var vi nere på ditt rum och bara prata, prata och prata. Du tog upp din gitarr och började spela lite olika melodier. Vi hade pratat om våra musikstilar någon gång innan, och kommit fram till att vi båda gillade Jack Johnson. Så du började spela "Taylor". Jag lyssnade inte, eller bara i början. Mina tankar hade vandrat iväg. Jag blev nervös. Extremt nervös. Jag kände hur en kittlande känsla irriterade från nerifrån och upp. Kände hur jag blev mer och mer exalterad. Jag ville. Jag ville det så gärna. Men tänk om det skulle bli fel. Men nej. Jag ville det så gärna, och jag skulle göra det. Snart. Inte just då. Han spelade fortfarande. Men snart.
Och sen kom den. Vår första kyss. När du hade spelat klart, började jag luta mig framåt. Mitt hjärta dunkade så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag kände dina mjuka läppar mot mina. Jag ville inte luta mig bakåt, jag ville stanna där förevigt. Efteråt log du mot mig. Ditt underbara leende lyste upp mig och jag kände en våg av lycka.
Veckan som gick var jag helt överaktiv. Jag kunde inte sluta le. Jag vaknde upp dödstrött eftersom jag inte kunde sova på nätterna pågrund av att jag inte kunde sluta tänka på dig. Men det gjorde ingenting, för även fast jag var dödligt trött, så log jag. Jag log. Jag skrattade. Jag gillade dig, jag gillade verkligen dig. Pågrund av mina sömnlösa nätter så började du berätta godnattsagor för mig. Och dom kommer jag heller aldrig glömma. Du var min prins och jag din prinsessa. Precis som sagan du berättade när vi blev tillsammans, fast då handlade det om ekorrar. Den kvällen, natten mellan 6 och 7 november är ett sånt vackert minne. Jag blir bara lycklig av att tänka på den natten..Början av vårt förhållande innehöll så mycket kärlek. Så mycket kärlek som vissa kanske inte ens upplever under hela deras liv. Eller det var i alla fall så det kändes.
Tiden gick, och än älskar jag dig. Så innerligt så djupt. Allt vi har gjort tillsammans. Allt vi har gemensamt. Vi passar verkligen perfekt ihop. Som handen i handsken, eller foten i skon. Eller jag i din famn, hårt omfamnad av dig. Alla våra fina minnen sitter djupt inne i mig, och jag minns det faktiskt som igår. Jag älskar dig något så extremt och det får du verkligen aldrig glömma. Om England förstör något mellan oss, kommer jag aldrig förlåta mig själv att jag åkte hit.
Vi har snart klarat hälften av tiden här. Vi klarar andra halvan också, eller hur? Sen kommer det var som nytt igen. Nykär. När vi inte setts på så länge. Ja, så kommer det säkert bli. Och då ska vi mysa. Åh, vad vi ska mysa. Så som vi gjorde förra vintern tillsammans. Herregud, jag blir redan exalterad när jag tänker på känslan att gå ut genom dörrarna på Arlanda i Stockholm och se dig och min familj stå där med öppna armar.
.
Kommentarer
Trackback
