Konstigt värre
Just nu känner jag mig tom. Vanligtvis brukar mina känslor och mitt humör gå upp och ner här, men nu står det still. Som om någon har tryckt på en pausknapp och inte brytt sig om att starta allt igen. Mitt huvud känns tungt, men jag är varken ledsen, glad eller bekymrad.
Jag ska säga dig att distansförhållande tar på ens krafter mer än vad man tror. Innan jag åkte hit sa jag till mig själv att det bara var tre månader, men vad jag glömde då var att tänka mig in i situationen och veta att du är hemma och ä-m-f-ä-m-o-f-c, när jag är här med klassen och irrar runt.
Vi har jävligt kul här, men det finns stunder som jag mår illa över tanken att du är så långt bort. Att jag inte vet vad du gör, hur du mår, hur du har det. Det känns så överdrivet, så ihopvecklat. Varför kan man inte vara ifrån någon bara för att man älskar den? Och varför oroar jag mig så mycket? Jag förstår inte vart det skaver. Fast egentligen gör jag ju det, men på något sätt inte.
Jag blir så förvirrad av mig själv. Jag är ju ändå en övertänkare och det går inte att göra något åt saken. Men när det väl kommer till kritan så är det bara jag som drabbas. Det är jag som får stå där själv och känna mig som en borttappad idiot. Ängslan förföljer mig när jag är ensam. Den går inte att bli av med. Men när jag är med tjejerna, och alla andra i klassen så känns allt så fruktansvärt bra. Jag kan koppla av, trycka på pausknappen medvetet och inte känna något annat än lycka.
Det som håller mig uppe mer nu, även när jag är ensam på mitt rum, är att jag ska njuta den sista månaden. För sen kommer jag åka hem, och då kanske jag aldrig mer kommer få uppleva något sånt här igen, och kanske inte ens ha chansen till att göra det.
Men jag måste bara säga att även fast jag är nojjig, även fast jag är ledsen över att jag inte träffar dig så ofta som jag skulle vilja göra, så ses vi snart. Även fast jag blir konstig ibland och inte vet vart jag ska ta vägen, så ses vi snart.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är en sån underbar person ska du veta. Och jag tänker inte släppa taget om dig i första hand. Du är min. När jag kommer hem ska jag mula dig, be dig hoppa in i en snöhög, bygga snögrottor, åka skidor, pussas, fira nyår tillsammans, julmysa, gå långa promenader, baka och mycket mer. Jag kan inte göra så mycket annat än att se fram emot det, men också njuta av sista tiden här. För allt kommer bli awesome.
.
Jag ska säga dig att distansförhållande tar på ens krafter mer än vad man tror. Innan jag åkte hit sa jag till mig själv att det bara var tre månader, men vad jag glömde då var att tänka mig in i situationen och veta att du är hemma och ä-m-f-ä-m-o-f-c, när jag är här med klassen och irrar runt.
Vi har jävligt kul här, men det finns stunder som jag mår illa över tanken att du är så långt bort. Att jag inte vet vad du gör, hur du mår, hur du har det. Det känns så överdrivet, så ihopvecklat. Varför kan man inte vara ifrån någon bara för att man älskar den? Och varför oroar jag mig så mycket? Jag förstår inte vart det skaver. Fast egentligen gör jag ju det, men på något sätt inte.
Jag blir så förvirrad av mig själv. Jag är ju ändå en övertänkare och det går inte att göra något åt saken. Men när det väl kommer till kritan så är det bara jag som drabbas. Det är jag som får stå där själv och känna mig som en borttappad idiot. Ängslan förföljer mig när jag är ensam. Den går inte att bli av med. Men när jag är med tjejerna, och alla andra i klassen så känns allt så fruktansvärt bra. Jag kan koppla av, trycka på pausknappen medvetet och inte känna något annat än lycka.
Det som håller mig uppe mer nu, även när jag är ensam på mitt rum, är att jag ska njuta den sista månaden. För sen kommer jag åka hem, och då kanske jag aldrig mer kommer få uppleva något sånt här igen, och kanske inte ens ha chansen till att göra det.
Men jag måste bara säga att även fast jag är nojjig, även fast jag är ledsen över att jag inte träffar dig så ofta som jag skulle vilja göra, så ses vi snart. Även fast jag blir konstig ibland och inte vet vart jag ska ta vägen, så ses vi snart.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är en sån underbar person ska du veta. Och jag tänker inte släppa taget om dig i första hand. Du är min. När jag kommer hem ska jag mula dig, be dig hoppa in i en snöhög, bygga snögrottor, åka skidor, pussas, fira nyår tillsammans, julmysa, gå långa promenader, baka och mycket mer. Jag kan inte göra så mycket annat än att se fram emot det, men också njuta av sista tiden här. För allt kommer bli awesome.
.
Kommentarer
Trackback
