Tjohej

Det blir lite ensamt här på kvällarna, och ändå är jag för lat för att gå in i Denise's rum. Konstigt, men sant. Hon bor ju bara mitt emot min dörro ch ändå sitter jag här och känner mig ensam lite då och då. Det är en riktig utmaning att vara hemifrån under en längre tid. Jag är verkligen glad att jag valde att bara åka bort i 3 månader, och inte ett helt år! Det hade jag nog inte klarat. I och för sig är det nog en annat sak att åka till USA, jämfört med England. I England är alla bara lite halvskumma. Det hade också varit en annan sak att bo i London, men nu är jag ju i Canterbury. Har helt klart tröttnat på main street, bussarna till skolan och det jävla tågspåret eftersom bommarna alltid fälls ner så fort jag ska åka iväg.
Tur att jag har Denise ändå. Jag vet att hon är där hela tiden, och det hjälper mig på traven.
Jag tror att jag känner mig ensam för att jag inte är med Erik och familjen. Jag saknar att bo under samma tak som dom och ha myskvällar med honom. Och bättre blir det inte heller när jag sitter och lyssnar på låtar som är "våra låtar", och inte heller när jag tänker på mysiga middagar (vid ett riktigt matbord) med familjen.
Känner mig lite borta utan allt där hemma. Jag står själv på något sätt, även fast alla klasskamrater är här med mig.
Ska bli så extremt skönt att bara få en liten "smakbit" av livet där hemma i helgen. Bara känna att det fortfarande finns där, att allt är likadant, och vara säker på vad som väntar mig när jag väl kommer hem på riktigt i december.

.