Tjohej

Jag älskar dig så otroligt mycket så att det gör ont i hela mig att veta att jag snart åker. Snart försvinner jag i 3 månader. Varför måste det hända nu? Varför måste det hända utan dig rättare sagt. Kommer jag att klara det? Jag vet inte. Kommer du att klara det? Det vet jag ännu mindre. Men om jag känner då så som jag känner nu kommer jag definitivt klara av det. Jag tror jag aldrig har varit såhär extremt lycklig under så lång tid. Det känns verkligen helt underbart. Men allt ljus och all glädje försvinner när jag tänker på England-resan som jag har framför mig.
Jag har pratat med en tjej i min klass om det, som också har pojkvän. Hon är lika förkrossad som jag. Men hennes pojkvän har sagt att de absolut kommer att klara det. Men kommer du det också? Jag vill höra dig säga det. Det är allt jag vill. Om jag får höra det kan jag må mindre dåligt över det här, och det skulle verkligen behövas. Jag hoppas och tror att jag kommer det, även fast det kommer vara tufft.
Du vet att jag aldrig kommer att göra något mot dig. Och det menar jag verkligen. Aldrig. Varför slänga bort allt jag har med dig för någon ful britt? Det går inte ihop. Det finns ingen bra anledning till att jag skulle göra det. Och jag vill inte göra det heller. För du är det bästa jag har. Glöm inte det, Erik.

.