Stress och ork
Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag tycker. Allt står stilla. Jag orkar inte känna något. Jag orkar inte ha press. Och jag orkar inte vara stressad. Men ändå, även fast jag verkligen inte vill, så tillhör det min vardag. Det tillhör mig. Att alltid försöka prestera bra. Göra människor glada. Och försöka att hålla humöret uppe.
Men jag har börjat inse att det är omöjligt för vilken människa som helst att klara av allt samtidigt. Jag har helt enkelt brutit ihop i den delen av min själ. Jag orkar inte bry mig så mycket. Och bara för att jag inte orkar det, så blir jag deprimerad. Jag känner mig helt hopplös. Som en fågel utan vingar, eller som en sköldpadda utan skal.
Men ändå har jag börjat inse att stress bara förstör mig, och därför börjat lugna ner mig lite. Jag kanske inte behöver stressa upp mig, utan bara prestera så bra jag kan. Och ifall det inte räcker så gör det inget. Bara jag vet innerst inne att jag gjorde mitt bästa, så kan jag nog bli nöjd på det sättet.
Men sen är det det här med orken. Att den inte heller alltid är på topp. Och det är något som gör mig stressad, för då hinner jag inte prestera mitt bästa. Och när man inte orkar så kan man inte heller.
.
