Tjohej

Jag har inte vetat vad jag ska skriva. Jag kunde bara inte tro att allt var sant. Jag förstod ingenting.
En del var sant, annat överdrivet, och några falska.
Alla missförstod alla.
När jag satt där med er. Vid det lilla bordet på kafét. Så kände jag hur allt sprängdes inuti mig.
Jag kokade av ilska. Hur kan man säga så mycket som inte är sant?
Varför?
Det var det enda jag inte kunda komma på. Varför?
Jag ville bara rusa ut där ifrån. Tårarna skulle börja rinna. Men jag höll emot.
Det kändes som om jag absolut inte hade någon lust att vara där med er.
Jag kände mig övergiven och påhoppad.
Alla var arga på mig. Och några av er på varandra.

Jag var helt förkrossad. Jag tänkte; vad är värt att lösa, om man inte har någon lust att göra det?
Sekunder blev till minuter. Vi bara satt där och slängde ut oss alla saker som vi hade hört.
Hur kan en grupp tjejer har så himla mycket att klaga på?
Det är helt vansinnigt.
Hur kan man ens komma på så mycket saker?
Har vi verkligen så många brister?
Nej. Jag tror inte det.

Men det verkar i alla fall som om vi har pratat igenom det här tillräckligt.
Vi behöver en ny fräsch start.

Det enda som vi kan hoppas på nu är att det funkar. Vi måste lyda våra kloka råd om att prata med varandra så fort det kommer upp något liknande från idag. Annars funkar det inte.

.