The next level
Hemma från storstaden New York.
Känns så skönt, men ändå inte.
Mitt huvud känns som en stor ballong som snart kommer att spricka.
Ansiktet känns fortfarande stelt av luftkonditioneringen på flygplanet.
Men ändå mår jag så bra.
Inombords.
Kroppen pirrar.
Men en svag illamående känsla kryper längst ryggraden.
Det svider av den iskalla kylan och nackhåren reser sig.
Jag vet inte riktigt varför.
Så mycket tankar snurrar runt i mitt huvud.
Är jag kanske bara orolig? Som jag alltid är. Och som jag alltid känner i kroppen. En orolig känsla som kniper åt på de mest otänkbara ställen. I huvudet. I min hjärna. Hur mycket kan en hjärna klara av från en och samma person? Smärtsamma tankar. Onda tankar. Allt man kan komma på, som gör mig såhär.
Eller är det här en sådan känsla som man har när man tror att något ska hända? Men vad i sånna fall?
I hopp sitter jag med telefonen alltid i handen och bara önskar att det skulle ringa. Bara ett samtal som betyder "hur har du det".
Hoppet sitter högt. Det kanske är därifrån lite av illamåendet kommer. Jag kanske tvivlar på om du bryr dig?
Fast egentligen gör jag ju inte det.
Jag vet att du bryr dig. Helt säkert.
Men vad kan det vara som irriterar mig och gör mig orolig? Jag känner mig så oerfaren. Fast egentligen... Är jag långt ifrån det.
Jag känner dig så väl. Från topp till tå. Från ena sidan till den andra.
Jag har känt dig så länge. Så länge att jag ibland vet hur du tänker. Och så länge att jag ibland tvivlar på att vi har samma känslor för varandra nu, som då.
Men det finns också många andra tankar som du har som jag inte förstår mig en sekund på. Jag kan inte förstå hur vissa saker kan vara så svårt för dig. Men det konstiga är att du inte ens tänker på det. Du gör mig glad. Men det finns också väldigt många stunder som jag känner mig bortglömd.
.
