One big mess

En gammal röra slits upp från ingenstans. En röra som vi aldrig löste. Som vi bara lät vara precis som den var.
Och röran såg exakt likadan ut nu, som den gjorde när vi lämnade den.
Går det att städa upp allt som funnits?
Eller är det meningen att det ska vara såhär?
Ödet kanske har fört oss dit vi ska vara och där vi hör hemma.
Jag förstår mig ändå inte på den enorma röran, så det kanske är det rätta att bara låta bli och försöka förstå.

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0