Tjohej

Panik. Stressad. Söndergråten. Krossad.
Jag känner mig förstörd. Borta. Dimmig. Suddig.
För just nu är jag det. Jag känner mig inte levande. Allt rasar. Väggen som byggts upp på mitt liv för att göra allt stabilt. Den rasar. Och gör så att allt blir ruiner. Stora stenblock är utspridda, men som egentligen ska vara kompakta. Sitta ihop.
Jag måste börja om på nytt. Bygga en mur. Ignorera dimman. Och bara försöka få tillbaka all tillit. För såhär kan det inte vara.
Jag kan inte leva i ruiner. Jag mår inte bra så.
Jag har gjort något dumt. Det är jag medveten om upp till hundra procent. Och jag har ångest, det vill jag att ni ska förstå. Jag kan förstå att det kan vara svårt att ge mig ert fulla förtroende efter det här, men jag lär mig av mina misstag. Det gör väl alla..
Jag skyller inte på någon, absolut inte. Det var mitt val.
Mitt beslut. För min kropp. Min vilja helt enkelt.
Men nu har jag gjort det där dumma. Och jag kan inte ta tillbaka försvunnen tid. Jag får helt enkelt lära mig något av det här istället. Sanningen är alltid bäst. Och det är bäst att berätta den på en gång, istället för att folk får reda på resten senare.

.