Tjohej

Jag får aldrig fram det rätta orden i den högsta scenen. Orden fastnar i munnen känns det som. Allt känns bara så fel. Och när jag ska säga något till mitt försvar så låter det bara dumt. Orden som kommer får ingen styrka. Meningslösa ord helt enkelt.
Alla orden. Alla meningar. Alla de där rätta, virvlar runt i mitt huvud några minuter senare. Efter de där samtalen. Jag kommer på vad jag egentligen skulle säga. Då kommer jag på vad som är rätt. Hur jag känner. Varför jag är arg eller ledsen. Varför jag ens ringde. Men jag sitter fast när det väl gäller att få fram alla ord.
Men även fast jag inte får fram alla känslor, så när samtalen pågår, sprängs jag inuti. Jag glöder på insidan. Men ändå får jag bara fram några ljud som inte har sin bra mening. Jag förstår inte varför.
Det känns som om mitt huvud är helt vitt, likt ett papper. Och blyertspennan börjar först reagera när jag inte blir svag av din röst längre. Jag skriver tankar på det vita pappret i mitt huvud.

Mitt huvud känns som ett papper. Låter det inte patetiskt?

.