Alla känner likadant, eller?
Jag är trött. Sover inombords.
Men ändå har jag tänkt så mycket hela dagen så att det sprakar. Exploderar liksom.
Jag har tänkt på en ny sida. En sida som aldrig har varit så klar. Som aldrig jag har förstått mig på. Men nu ser jag allt. Så nära. Så klart. Jag förstår mig på förhållanden. Och hur de kan startas och avslutas.
Jag kan se alla konsekvenserna. Alla problem. Alla brustna hjärtan.
Men jag kan inte göra något åt det. Ingen kan. För det som händer.. Det händer helt enkelt.
Jag vet att jag är kär, och mitt hjärta är helt, än så länge.
Men jag har ju inte kunnat låta bli att tänka mig in i ett liv utan dig. Utan Sam.
Så tomt. Så tråkigt. Så hopplöst. Så meningslöst. Så hemskt!
Jag kan bli sårad av någon liten sak du gör. Jag kan bli förvånad när det känns som om du inte bryr dig. Men vad jag inte har tänkt på är att du kan känna samma sak.
Varför har jag aldrig tänkt på det?
Jag vet att saker som jag gör kan såra. Men på något sätt så känns det inte som om något jag gör kan få andra att må sämre. För.. Jag är ju... Bara jag.
Jag är jag. Jag kan inte tänka mig in i andras liv. Bara på ytan. Inte detaljer. Jag kan inte tänka mig att andra känner samma sak som jag.
Men det kanske är det dom gör. Jag kan såra. Och alla andra också. Alla.
.
