Tjohej

Jag menade inte allt. Nästan ingenting. Finns inga ord. Men jag hoppas iallafall att ni förstår att jag var arg. Ord flög ur mig. Ord som jag egentligen inte menade. Starka ord.
Och herregud vad jag grät. Forsande kanaler rann ner på kinderna, och på bara några sekunder var sminket förstört. Tårarna ville inte sluta. Dom ville inte sluta rinna. Dom ville liksom ut.
För det är väl så man känner. Att tårarna pressar. Man gör allt för att inte vara den svaga och börja gråta. Men det bränner där under. Det svider. Och tillslut orkar man inte. Man släpper taget. Percis som jag gjorde. Jag bara lät det rinna, och det var mycket som fanns där under.
Jag har säkert tappat massor av vätska i kroppen nu.
I 2 och ½ timme låg jag i min kära säng och storböla. Det gick inte att stoppa. Alla kved flög ur mig och lakanet blev blött blandat med svart.
Svarta tårar var det. Jävla smink tänkte jag.
Man känner sig så svag när man börjar gråta i andras närhet. Det känns som om man har förlorat. Förlorat all kraft. All styrka. Men när man sitter där och ska förklara varför man har betett sig som en idiot, så känner man sig svag i vilket fall. Då spelar det ingen roll om man börjar gråta. Så tårarna rann. Och dom rann. Det bara sprutade.
Men jag säger det igen. För att vara säker på att ni fattar. Förlåt. Förlåt för allt jag skrev.

.