In the moment of truth
Förlåt om jag skyller allt på dig. Förlåt att jag inte alltid bryr mig om vad du tycker om saker. Men varje gång vi bråkar, så slutar det alltid med att allt är mitt fel. Jag fattar inte. Du är jämt så sur. Är det något jag gör?
Du vill ju inte prata om det. Jag försöker ställa upp, men det blir bara fel. Du blir sur. Det är därför vi inte har våra samtal längre, som vi hade förut. För jag vill inte få dig sur. Jag vill att du ska vara glad. Men jag vill göra dig glad också. Inte bara se.
Du har varit den enda personen i hela mitt liv som aldrig tvivlat på mig. Och det måste jag tacka dig för.
Men jag vågar inte längre prata med dig. Varje gång som jag sätter min fot nära dig, så känner jag mig bara ivägen. Hopplös. Det känns som om det blir en stor stenmur mellan oss, och endast kallprat kommer fram från våra läppar.
Men jag vill ha det som förut. När vi, helt plötsligt, på kvällarna kunde sitta och prata med varandra jätte länge. Om allt vi tänkte på.
För du förstod alltid. Du förstod så bra. Som om du också har varit med om samma sak. Därför hade du dom bästa tipsen och förslagen som ingen annan kan komma på.
Jag vet inte vad som har hänt. Vad som har hänt med dig. Jag saknar dig.
Förstår du vad jag menar? Känner du igen dig älskling? För jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att du ska vara sur på mig.
Du förnekar. Jag försöker prata om det. Men jag har nästan gett upp. För det ända du gör när jag tar upp det, är att fräsa åt mig. Hur dum jag är, eller att du inte alls är sur. Alltid samma sak numera.
Jag känner mig bortkommen utan dig. Bortglömd. För utan dig är jag det. Du behövs ju i mitt liv. Du hör till mitt liv. Du har alltid varit med i det. Och bara för att du är arg på mig, så vill jag inte att allt ska förstöras.
Men vad är det som har hänt? Det måste ju vara något.
Eller?
Men som sagt. Förlåt om jag skyller allt på dig. Men jag vet ju inte ifall jag har gjort något eftersom du inte vill prata om det. Men jag är så trött på att allt ska vara mitt fel.
Och nu när jag inte vet vad du tycker, så lägger jag hela skulden på mig. Att det är jag som får dig att bli sur.
Jag har inte ha den skulden på mig. Du måste hjälpa mig. Det har du ju alltid gjort.
Jag behöver din hjälp för att kunna klara det.
.
Du vill ju inte prata om det. Jag försöker ställa upp, men det blir bara fel. Du blir sur. Det är därför vi inte har våra samtal längre, som vi hade förut. För jag vill inte få dig sur. Jag vill att du ska vara glad. Men jag vill göra dig glad också. Inte bara se.
Du har varit den enda personen i hela mitt liv som aldrig tvivlat på mig. Och det måste jag tacka dig för.
Men jag vågar inte längre prata med dig. Varje gång som jag sätter min fot nära dig, så känner jag mig bara ivägen. Hopplös. Det känns som om det blir en stor stenmur mellan oss, och endast kallprat kommer fram från våra läppar.
Men jag vill ha det som förut. När vi, helt plötsligt, på kvällarna kunde sitta och prata med varandra jätte länge. Om allt vi tänkte på.
För du förstod alltid. Du förstod så bra. Som om du också har varit med om samma sak. Därför hade du dom bästa tipsen och förslagen som ingen annan kan komma på.
Jag vet inte vad som har hänt. Vad som har hänt med dig. Jag saknar dig.
Förstår du vad jag menar? Känner du igen dig älskling? För jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att du ska vara sur på mig.
Du förnekar. Jag försöker prata om det. Men jag har nästan gett upp. För det ända du gör när jag tar upp det, är att fräsa åt mig. Hur dum jag är, eller att du inte alls är sur. Alltid samma sak numera.
Jag känner mig bortkommen utan dig. Bortglömd. För utan dig är jag det. Du behövs ju i mitt liv. Du hör till mitt liv. Du har alltid varit med i det. Och bara för att du är arg på mig, så vill jag inte att allt ska förstöras.
Men vad är det som har hänt? Det måste ju vara något.
Eller?
Men som sagt. Förlåt om jag skyller allt på dig. Men jag vet ju inte ifall jag har gjort något eftersom du inte vill prata om det. Men jag är så trött på att allt ska vara mitt fel.
Och nu när jag inte vet vad du tycker, så lägger jag hela skulden på mig. Att det är jag som får dig att bli sur.
Jag har inte ha den skulden på mig. Du måste hjälpa mig. Det har du ju alltid gjort.
Jag behöver din hjälp för att kunna klara det.
.
Kommentarer
Postat av: Pärlan
Jag är helt säker på att du inte är i vägen för någon
Trackback
