Allt kommer fram tillslut
Herregud.
Herregud vad jag gråter.
Jag har fått veta ganska mycket nu. Av dig. Om dig. Jag förstår bättre nu. Jag finns här för dig. Alltid gumman. Jag förstod inte hur det var. Men nu vet jag. Fast absolut inte allt. Du sa att du inte kunde berätta allt. Det fanns för mycket. Och mycket som jag inte skulle förstå.
Du kan berätta allt, såklart. Det vore lättast för mig då. Men det är väl antagligen det svåraste för dig. Eftersom det finns så mycket.
Jag känner mig helt dum i huvudet. Hur kunde jag vara arg på dig? Jag borde ha pratat med dig på allvar. Försöka få ur dig allt det onda. Det kanske skulle kännas bättre för dig då. Att få prata ut allt med någon som står dig nära.
Jag säger inte att du måste, men det kanske är bra. För dig. Och för mig. Så att jag kan tänka mig in i din situation. Så att jag förstår hur du tänker och hur du känner.
Allt hände snabbt.
"Är du vaken!?"
Så började våran katastrof den här kvällen. Några enkla ord.
Sen blev du upptäckt. Du la på. Ringde upp. Berättade allt.
Jag blev chockad. Av många anledningar. Allt hände så snabbt. Så mycket information.
Du lät så lugn när du berättade vad som hade hänt. Men egentligen kände jag den illamående, lätt stressade känslan i dig. Jag kände den så nära, även fast du var så långt bort. Men sen kom alla tårar. Både dina och mina.
Jag visste ingenting innan den här kvällen. Jag fattade inte varför du var så arg. Varför du var ledsen nästan hela tiden. Förlåt att jag har varit sur på dig för det här. För att jag inte har vetat. Jag är så rädd om dig. Jag vill dig bara väl.
Det gör så ont att veta att du mår så dåligt. Det svider och skär mot mig. Hårt och djupt. Usch. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att få dig att må bättre. Men jag är ditt stöd. Ditt stöd som aldrig faller. Jag finns här.
Det gjorde ont att höra dig gråta. Jag såg allt framför mig. Att du sitter på balkongen med telefonen i handen och gråter.
Gråter, gråter och gråter. Jag kunde inte göra något annat än bara vara där. Ett stöd. Men det gjorde ont. Riktigt ont. För egentligen ville jag bara vara hos dig och krama om dig. Hårt. Och säga allt som du ville höra. Jag är så rädd om dig. Du är det finaste jag har. Jag är så rädd. Du kommer aldrig att bli lämnad kvar av mig.
Du var så orolig. Så rädd.
Jag hoppas att jag hjälpte dig. För det var det jag ville.
Jag ville att du skulle känna dig trygg. Med mig i andra sidan av telefonlinjen. Jag ville att du skulle känna att du inte var ensam. Att du har mig som älskar dig.
Du blev upptäckt. Men jag tror att det inte kommer att föras vidare.
Jag vet inte riktigt varför jag tror det. Men jag är nästan helt säker. Och jag hoppas att känslan inte ljuger. För du är inte värd konsekvenserna. Och jag vill inte se dig må ännu sämre.
Jag vill vara hos dig nu. Prata om det öga mot öga. Inte via en telefon. Jag vill hålla dig i mina armar. Jag vill veta att du finns hos mig. Jag vill inte vara orolig över att du känner dig ensam. För alla vet ju att det känns bättre att vara två om någonting. Och jag tror att det här är ett riktigt bra exempel.
.
