Tjohej

Så mycket känslor under en vecka. Så mycket lycka. Glädje. Hopp. Och skratt.
Under fritiden har jag tänkt. Alldeles för mycket.
Det blev för mycket en kväll. Jag brast ihop. Ensam. På altanen. Jag saknade alla. Och jag kände mig mer ensam än vad jag känt på länge. Även fast du var där. I rummet. Bara en vägg ifrån. Du sov så gott. Jag ville inte väcka dig.
Men den där ensamheten var hemskt. Jag kände mig långt ifrån lycklig. Som en bortkastad leksak. Som ett gammalt gossedjur som tappat betydelsen. Även fast jag vet att det inte är så.
Men de där tankarna förde mig bort. I min egna värld. Och allt jag kunde känna var sorg från allt annat. De som inte finns längre. Som jag har kommit över.
Men den där natten kände jag de exakta känslorna från den där dagen. 20 november.
Nu. När jag är tillbaka igen. 3 dagar efter jag brast ihop. Känner jag inte den där sorgen. Jag känner inte ens det minsta av det som jag kände då. Allt är som vanligt. Men jag känner fortfarande skuld. Jag måste ta tag i det här. Det kan inte fortsätta såhär. För när jag kände de där känslorna, så visste jag att jag saknade dig. Mycket.

.