Tjohej

När jag var liten så såg jag alltid upp till min storasyster. Hon var alltid mycket bättre på alla saker. Hon kunde mer. Jag tänkte alltid, att en dag skulle jag bli som henne. Jag fattade inte hur hon kunde alla svåra mattetal i hennes bok, och alla svåra uppsatser. Men jag tänkte, att en dag kommer jag bli som henne. Allt skulle bli så som hon hade det. Jag skulle vara duktig. Jag såg liksom inga problem. Men när jag blev äldre så tänkte jag inte på att jag gick i dom dagarna som hon också varit i. Jag blev äldre, och jag var ju forfarande bara mig själv. Jag tyckte inte mattetalen såg sådär fruktansvärt svåra ut som min systers gjorde förut. Jag kände att jag inte var lika duktig. Men jag tänkte, att någon dag kommer jag bli som henne, men kanske inte just nu. Åren fortsatte att strömma fram, men fortfarande var jag bara jag. Sofia. Jag. Nu, har jag fattat. Jag är bara jag. Ingen annan. Kommer aldrig bli någon annan. Tack, Sandra, för att jag alltid har haft någon att se upp till, någon som har kunnat hjälpa mig. Tack. Men jag kommer ändå alltid vara jag. Vad som än händer.