Tjohej

---

Jag är jävligt lycklig. Glad hela tiden liksom. Men ändå. Det finns en liten bit kvar. Det känns alltid som om det är något som fattas, jag kan aldrig bli nöjd. Det är väl ett konstigt, men vanligt (?) problem som jag har. Det ska alltid vara något som jag behöver, eller något som jag vill ha. Det finns en bit kvar. Bara en liten bit kvar, så är jag på topp. Toppen av allt. Men den irriterande känslan som jag har till dig, gör att jag aldrig kommer till toppen. Det försvinner framför mig och jag faller. Faller. Det är vad jag gör. Du förstör allt.
Önskar att du inte vore ivägen, för jag vill komma upp den där sista biten. Jag tror jag behöver det. Jag är glad, lycklig och allt vad det är, men det hade varit bättre om du inte hade gjort det där. Det får mig att bli irriterad så fort jag ser dig. Jag sa förut att det vore bra om du pratade om det, men det blev det inte. Jag blev bara ännu mer sur på dig.
Du tror mycket mer än vad som är verklighet. Du tror att allt är som vanligt, men det är det verkligen inte. Kommer kanske aldrig bli som förut igen. Jag vet inte om jag vill det heller, efter allt som har hänt. Jag kan vara lycklig ändå. Precis som jag är nu. Lycklig. Glad.
Men.
Du.
Förstör.
Allt!
Du är ivägen för sista biten upp, den som jag vill så gärna komma till. Överlycklig. Utan dig. Men det är så svårt. För du är alltid där och puttar ner mig igen. Jag faller. Men jag kommer inte misslyckas. För om man faller, så är det inte samma sak som att misslyckas. Man misslyckas om man inte försöker. Om man inte kämpar. För jag ska komma till toppen. Utan din hjälp. Jag behöver inte den.



Ni som har hjälpt mig att komma fram till den här lyckan, är helt underbara. Tack för att ni finns, och jag hoppas att ni vet att ni betyder otroligt mycket.
.