Tjohej

Jag känner mig instängd. I dina väggar. I mitt huvud. Allt blir för stort på för liten yta. Det pressas mot väggarna. Och snart spricker det om vi inte gör något. Jag känner mig inlåst i det där rummet. Jag bara är där. Jag är instängd pågrund av mig själv. Pågrund av att jag har gjort fel. Pinsamt. Kan man inte bara glömma allt?
Nej, så lätt ska det ju inte vara. Man måste kämpa. Men när man kämpar, så lyckas man inte alltid. Men jag ska lyckas. Jag ska inte vara instängd. Det är mitt eget fel att jag är det, så jag borde kunna slingra mig ur det här som jag brukar göra. Springa bort från problemen. Gömma dom. Glömma dom. Men det kommer alltid nya.
Det är ditt fel. Det är mitt fel. Vårat. Vi har inte riktigt brytt oss tror jag. Jag vet inte hur jag ska kunna prata med dig. Jag kan inte ta kontakt med dig. Det blir bara fel. För du sa att jag gjorde det för ofta. Och jag respekterar dig. Jag måste det. För jag gillar dig och ser upp till dig. Men jag vill ha bra kontakt med dig.
Jag vill prata samtal med dig som är helt meningslösa. Som bara finns, för att jag ska veta att jag har dig. Men så är det antagligen inte längre. Den tiden är förbi. Men jag vill inte glömma det. Jag vill inte gömma det i något mörkt rum. Det är för värdefullt för det. Men du verkar inte tycka samma sak som mig. Och jag måste respektera det. Den sista biten pressades över väggarna igår. För då fattade jag mer. Den tiden var den bästa med dig, helt klart. Men du verkar ha tröttnat eller något liknande. Jag måste låta dig ha frihet. Från mig.
För nu när tiden är över, känns allt med våra samtal så konstigt. För du är inte din förra du. Men jag respekterar det. Och du behöver inte, om du tycker att det är jobbigt. Jag ska sluta, jag lovar. Men jag behöver höra vissa speciella ord från dig ibland, för jag älskar dig.
Det var en tid, som jag inte hörde något från dig. Jag visste inte vad som hände, vad du gjorde hela tiden, eller liknande. Allt blev osynligt. Jag såg rakt ut i intet. Och du fanns inte där. Jag hade inte dig så som jag har dig nu. Jag behöver dig, och jag vet varken om jag har berättat det klart eller bra.
Men du är en person som betyder väldigt mycket, och jag måste höra orden från dig ibland. Men jag hör dom aldrig direkt, bara i slutet av alla meningslösa samtal som inte ens varar i en minut. Jag begär mycket av dig, men det är inte konstigt,
för du verkar ju göra det av mig också.

.