Tjohej

Jag vet inte var jag ska börja. På den långa tråden som inte har ord.
Ett eko hörs. Med din röst.
Men inget mer.
Absolut inget mer.
Allt är tyst, och allt är tomt. Väldigt tomt.
Jag vet inte vad som händer mellan oss. Men jobbigt är det i alla fall.
Och jag lägger såklart skulden på mig själv. Att det är jag som gör fel. Att det är jag som tjatar. Och att du helt enkelt inte orkar. Du släpper. Och det gör mig argare.
Förlåt. För allt jag har slängt ur mig.
Men jag blir så sur. På ditt uppträdande.
Det gör så att jag känner mig bortglömd. Det känns som om jag bara är hon som alltid finns där, och inte gör någon nytta.
Usch. Om det är så du tycker, så ser det nog inte så ljust ut.
Då blir alla planer gråa. Färgen försvinner. Likadant med lyckan.
Det finns nog ingenting jag kan göra åt det här. För ifall jag gör det, så känner jag mig bara ivägen och jobbig.
Om du vill ta en paus, så visst.
Men du måste säga och visa hur du känner, så att jag vet om det finns hopp och lycka kvar. 

Herregud vad jag känner mig tjatig. Men det är det enda jag begär.
Och det är det enda du inte gör.

.