Tjohej

Allt har fått sitt slut känns det som. Jag har ingen ork. Tröttheten har tagit tag i mig, och jag lämnar marken. Jag svävar i luften och har ingenstans att ta vägen. Jag bara är där. Ingen mening. Ingen anledning.
Mina tankar förvirrar mig. Mina känslor med. Allt känns så hopplöst. Jag tar dagarna som de kommer. Men orken är för liten för att det ska hända något mellan oss. Jag orkar bara inte. Det är för stort. Och för jobbigt.
Det som finns mellan våra väggar, tillhör oss. Ingen annan.
Jag orkar inte vara ambitiös. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte att du ska göra allt jobbigt. Jag orkar ingenting.
Jag får ångest. För allt jag har sagt till dig tidigare. Jag fattar inte hur jag kunde slänga ur mig alla ord. Hur tänkte jag egentligen?
Jo, jag tänkte att ifall du fick veta hur jag kände så kanske du skulle göra något åt det. Men det hände ingenting. Och det gjorde allt värre. Mycket värre. Allt blev oklart. Och ingenting stämde längre. Allt hade förändrats. Jag sa därför massor av mer ord, som du säkert tog illa upp av.
Men jag tänkte inte de där månaderna. Min hjärna stod stilla.
Nu, har jag börjat tänka mig in i din situation, och jag förstår. Bättre i alla fall.
Jag skulle inte orkat med mig om jag var du. Alla de där orden som jag sa. Hur kunde du ta emot dem? Varför sa du inget tillbaka?
Jag känner mig som en idiot. Det var fel av mig att säga elaka saker. Men som sagt, min hjärna stod still de där månaderna. Jag förstod inte vad jag höll på med. Men en sak vet jag i alla fall. Och det är att jag var kär. Jag var rädd att förlora dig. Jag var rädd för att du skulle sluta gilla mig.
Och då blev jag arg på något sätt. Fråga mig inte varför, men så var det i alla fall. Så jag vill bara säga förlåt för allt du har fått ta emot. För allt jag har sagt. Och för allt jag har gjort. Det var inte meningen, även fast man inte riktigt kan säga så.