Tjohej

På nått sätt så känns det som om jag i verkligheten är en helt annan person, än vad jag är när jag skriver det här. Som om bara dom här tankarna finns, när jag skriver på just den här bloggen. Det får mig att må bättre. Det får mig att tänka på andra saker än alla problem som jag har i verkligheten. Det känns som om jag pratar med någon, och får svar, men egentligen pratar jag med mig själv? Eller är det någon som svarar, fast jag inte märker det? Är det de som kallas ödet?